- Project Runeberg -  Ordbok i fabelläran eller Allmän mythologi / Sednare delen /
70

(1831-1836) [MARC] Author: Carl Erik Deléen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Manah ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(70)


som war moder for gudarne Manes. Se MANIA. Jfr GENITA
MANA.

MANAH, son afgud hos de gamle Araberne; det war en
grof oformlig sten åt hwilken man frambar offer.

MANALA är detsamma som TUONELA, I M. fans äfwen en
häst som förde fram plågorna efter jernskador.

MANALAN MATTI (Finnl. M.) Döden herrskande i Tuonela.

MANAR-SUAMI (Ind. M.) En gudamagt som nu är alldeles
okänd. Någre tro at det är Schiwa. Dess prester säga
deremot at dag är en förwandling af Supramanya; men
den lärosatsen är icke allmänt antagen, och Brahmerne
samtycka icke dertil. Dess tempel, som äro mycket små,
ligga ute på fältet. Wanligen upreser man nära porten
tre kolossala figurer af regelsten, som föreställa
sittande korfwar (boudons?) dem man säger wara
tempelwaktare; innanföre stå, utom’ Lingam, bilderne
af Schiwas söner, och af 12 unga jungfrur.

MANBARHETEN räknades infalla wid 14 ar hos gossar och
12 år hos flickor. Denna ålder gaf anledafsig til
många ceremonier hos Romarne, och utmärktes genom et
kalas som man gaf åt slägt och wänner. Man klippte
håret af gossarne och upbrände en del til Apollos, det
öfriga kastades i wattnet, til Neptuni ära. Då
flickorna hunnit manbara år, offrade de sina lockar åt
Venus. Man tog ifrån dem bulla, et litet guldsmycke
som hängde på bröstet; men lät dem behålla prætexta,
den de alltid buro tils de blefwo gifta.

MANCANAS (Ind. M.) bedragare, som på Marianska öarna
påstå sig hafwa magt öfwer elementerna, bota sjuke,
förändra årstiderna, och skaffa en ymnig skörd eller
et lyckligt fiske.

MANCO-CAPAC, lagstiftare och gud hos Peruvianerne.
Enligt tradition woro han och hans gemål Solens barn.
Denna stjerna hade ålagt dem at underwisa och gifwa
hyfsning åt Peru, hwarföre de wägledde sig med et
guldspö som de fått af fadern. När de kommo til
Cuseodalen, sjönk spöet ned i jorden, hwaraf de drogo
den slutsats at der borde stället blifwa för deras
rike. De började genast at arbeta på afsigten med
deras sändning, och omwände många til Solens dyrkan.
Kort derefter blef M. deras Jnca eller konung, och gaf
dem wisa lagar. Efter hans död förgudades han af sina
undersåtare, som öfwerallt upbyggde altaren til hans
ära. Se INCA, PACHAKAMAK.

MANDANE, dotter af Medernes konung Astyages gift med
Persiska konungen Cambyses, och moder åt Cyrus.

MANDANIS, en Indisk filosof, chef för Brahmanerne i
Alexander den stores tid.

MANDRAGOR, 1. – en hygglig djefwul, som wisade sig
under skapnad af en liten swart man, utan skägg och
med håret kring axlarne. 2. – Se ALRUNOR.

MANDSJADI (Ind. M ) Adenanthera pavonina, et trädslag
på Malabar, hwars pulveriserade blad nyttjas wid
religiösa ceremonier.

MANEROS, ende sonen af förste konungen i Egypten, hade
blifwit bortryckt genom en förtidig död, hwarefter
Egyptierne hedrade hans minne genom et slags
sorgesång, kallad Maneros, i likhet med Grekernes Linos.

MANES, Gudomligheter hwilka de gamle gifwit gudinnan
Mania til Moder, och Hesiodus säger at deras farar
woro menniskor som lefde under silfweråldren; men
deras sanna härkomst skall, enligt Banier, hänföra sig
til den allmänna tanke man hyst, at werlden war
upfylld med andeliga wäsenden, hwaraf somliga woro för
de lefwande, andra för de döde; at någre af dem woro
goda, en del åter onde, och at de förre kallades
Lares, de sednare Larver eller Lemures. De gamle hade
icke rätt bestämda begrepp om M. Ömsom ansågo de dem
wara själar skiljde ifrån sina kroppan ömsom
underjordiska gudar; eller ock endast de aflidnes
gudar eller skyddsandar. Servius säger, at någre
påstått det de store himlagudarne woro de dödes gudar!
at de utöfwade sitt wälde blott under nattens mörker,
hwilket de förestodo, och som gifwit anledning at
kalla morgonen Mane. Ordet Manes har också någon gång
blifwit taget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:11:49 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fabellaran/2/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free