Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Manes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(71)
för underjorden i allmänhet. Man har gifwit detta ord
åtskilliga härledningar: 1. Manare, utflyta, härflyta,
emedan M. wistas i luften, och nedstiga derifrån för
at olaga menniskorna; eller snarare derföre at de äro
likasom en kanal, genom hwilken ondt och godt idet
enskilta lifwet nedflyter. 2. Manus, et gammalt
latinskt ord, som stvarar emot bonus; enligt denna
mening äro M. wälgörande gudamagter, som taga del i de
menniskors sällhet, med hwilka de här i lifwet warit
förenade genom wänskap ell. blodsband. 3. Man,
menniska, och då bet. ordet förträfflige män, emedan
endast dygdiga själar kunna hoppas at blifwa
gudomligheter, som förmå at göra godt åt dygdens
wänner. 4. Mun, et österländskt ord, hwaraf äro orden
moan, man, bild, spöke o.d. – Alla folkslag i Asien
dyrkade skuggorna eller wålnaderna. Då Bithynierne
begrofwo sina döda, bådo de dem med hög röst at icke
helt och hållet öfwergifwa dem, utan komma tilbaka
någon gång; och til och med i det inre af Afrika
iakttogs denna dyrkan (Se NASAMONER) Orpheus war den
förste som ibland Grekerne införde bruket at framkalla
Manerne. Thesprotierne inwigde åt honom et tempel på
samma ställe der han troddes hafwa återfört Eurydices
skugga til dagens ljus. Detta tempel blef mycket
rygtbart, och många sekler derefter for Periander dit
för at rådfråga sin gemål Melissas skugga. Dessa
gudars dyrkan spridde sig öfwer Peloponnesus, och wid
allmänna olyckor gjorde man dem löften. Homerus
omtalar at Ulysses offrade åt dem, för at komma
lyckligt tilbaka til sina stater. Bland alla Grekiska
prester woro Thessalierne skickligast at framkalla M.
Då Spartanerne hade låtit Pausanias omkomma i Minervas
tempel, måste de skicka efter prester ifrån Thessalien
at fördrifwa hans skugga. På et fält nära Marathon,
såg man grafwar efter de Athenska krigare som stupat i
kriget emot Perserne. Pausanias säger at man stundom
hörde gälla skri derifrån, hwaraf resande skrämdes.
Ofra hördes blott et doft buller, som liknade et
stridstummel i de som lyssnade derpå, blefwo illa
handterade af M.; men de som foro förbi, utan at
undersöka saken närmare, mötte icke något hinder.
Stundom, för at blidka dens wreda skugga som antingen
blifwit mördad eller dött genom annan olycklig
händelse, slagtades mennisko-offer eller uprestes en
bildstod. Så, när Ephorerne wille tilfredsställa
Pausanias’ wålnad, uprestes åt honom twå fopparstoder,
framför hwilka årligen anställdes offer (Se EUTHYMUS).
Athenarne firade en högtidlig fest til Manernes ära, i
månaden Anthesterion, hwarunder man icke fick gifta
sig (Se IALEMUS). Platœœrne wisade en religiös dyrkan
för de aflidne. De offrade på deras grafwar; och
offer-djuret, krönt med myrten och cypress, slagtades
wid ljudet af flöjter och då mest dystra instrumenten.
De hade äfwen en allmän högtid, der de förnämste i
nationen, åkande i swartrklädda wagnar, kommo til
grafwarne at offra åt de underjordiska Gudarne. Den
mest ansedde ibland dem fällde med yxan en swart tjur,
och man bad M. as stiga up ur sina grafwar för at
dricka af djurets blod. Se SILICERNIUM. – Uti Italien,
likasom i Grekland, åkallades M. såsom gudar; man
upbyggde altaren åt dem, och offrade tjurar för at
förmå dem at beskydda fälten och skrämma bort
frukttjufwar. Cato har åt oss förwarat det
beswärjelse-formulär som derwid nyttjades (se
NOVEMDIALES, TERENTINI). Ifrån Rom somdde sig Manernes
dyrkan öfwer hela Italien. Öfwerallt uprestes altaren
åt dem; under deras beskydd ställdes grafwarne, och
öfwer hwar inskrift stodo orden Dis Manibus främst.
Desse gudar kunde upstå ifrån underjorden med
tillåtelse af deras öfwerherre Summanus, och mer än en
gång trodde den lättrogna okunnigheten sig se dem i
mörkret. Begrafningsplatserne som alltid woro inwigde
åt undergudarne, diis inferis, kallades loca
religiosa; då de som woro inwigde åt öfwergudarne diis
superis, kallades loca sacra. De altaren som byggdes
åt M. i Lucanium, Etrurien och Calabrien, woro alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
