Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Œdipus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
189
gå i fullbordan, flydde han ifrån Korinth, styrde sin
koja efter stjernorna och tog wägen til Phokis. En dag
kom han på en smal wäg som ledde til Delphi, mötte der
Laius som kom åkande med fem man til betäckning, och i
högdragen ton befallte Œ. at gå ur wägen; de kommo i
handgemäng, utan at känna hwarandra, och Laius blef
ihjelslagen. – När Œ. kom fram til Thebœ, fann han
staden ödelagd af Sphinx. Den gamle Creon, som
återtagit regeringen efter Laii död, lät hela Grekland
weta at han wille gifwa sin syster och sin krona åt
den som befriade Thebœ ifrån den skymfliga skatt det
erlabe til widundret. Œ. erböd sin tjenst och dödade
Sphinx. Iocaste, segerns belöning, blef hans gemål och
gaf honom twenne söner, Eteokles och Polynices, samt
twenne döttrar, Antigone och Ismene. – Flera år
derefter härjades riket af en förskräcklig pest. Åter
rådfrågas oraklet, som förklarar at det är et straff
för Thebanerne, derföre at de icke hämnat deras
konungs död, och ej en gång sökt at få rätt på
banemännen. Œ. låter slå efter mördaren, kommer
slutligen under fund med sin hemlighetsfulla härkomst,
och finner sig sjelf wara fadermördare o.
blodskändare. Jokaste hänger sig af förtwiflan. Œ.
sticker ut sina båda ögon, fördrifwes af sina söner,
låter leda sig af Antigone och stadngr i Attika wid
Colonna, i en lund som war helgad åt Eumeniderne.
Någre Athenare, betagne as fasa at se en man på et
ställe der ingen profan fick inträde, wille med wåld
drifwa honom derifrån. Antigone medlar för sin fader
och sig, och blir ledsagad til Athén, der Theseus tog
mycket wäl emot dem, lofwar dem til understöd sin magt
och sina stater til fristad. Œ. påminte sig et Apollos
orakel, som sagt at han skulle dö i Colonna, och at
hans grafwård skulle blifwa en underpant af Athénarnes
seger öfwer alla deras fiender. Creon kom i spetsen
för Thebanerne, och bad Œ. komma tilbaka til Thebœ;
men denne, som misstänkte at Creon wille beröfwa honom
Athenarnes beskydd och förwisa honom til okända
länder, wägrade at emottaga hans bjudning. Befriad af
Theseus ifrån Thebanernes wåldsamhet, får han höra en
åskskräll, anser den såsom et förebud til sin snara
död, och går ensam til det stället der han skulle
aflida. Kommen nära et brådjup, wid en wäg som delade
sig åt flera håll, satte han sig på en stenbänk,
aflägger sin sorgdrägt, och sedan han renat sig
ikläder swepningen, låter kalla Theseus til sig och
anförtror honom sina begge döttrar, dem han låter
draga sig på något afstånd; jorden skälfwer och öppnar
sig sagtea, för at emottaga Œ. utan wåld o. utan
plåga, i närwaro af Theseus, som ensam känner
hemligheten as hans dödssätt och hans grafställe.
Ehuru wiljan hade ingen del i Œdipi rysliga brott,
gifwa skalderne honom likwäl plats I Tartaren med alla
rygtbara missdådare. – Sådan är historien om denna
olyckliga furste, enligt de tragiska Skalderne, isynn.
Sophokles, som för at wäcka mera fasa och medömkan,
tillagt flera omständigheter stridande mot sanningen.
Ty enligt Homerus och Pausanias gifte wäl OE. sig med
sin moder, men hade inga barn med henne, emedan hon
dödade sig genast efter begången blodskam. Efter
hennes död gifte han sig med Euryganea, och hade med
henne 4 barn, regerade i Thebæ med henne, och slutade
der sina dagar. Hans grafwård sågs wäl i Athén, men
hans ben lära hafwa blifwit ditförda ifrån Thebœ .
ŒDIPODIA. en källa i Thebœ, der Œdipus renade sig
efter mordet på sin fader Laius.
OELLO (Peruv. M.), qwinnor af Incas-ätten, som
friwilligt helgade sig til botöfning och enslighet,
samt genom enkom löfte förbundo sig dertil. De lefde
hemma hos sig såsom werkliga nunnor, utom deri at de
fingo gå ut; men de begagnade sällan denna frihet, om
icke för at helsa på sina slägtingar, som antingen
woro sjuka ell. lågo i barnsäng, ell. när de skulle
klippa håret af deras äldsta barn, och gifwa dem namn.
Dessa qwinnors kyska och oförwitliga lefnad tilwann
dem en så djup wördnad, at man företrädeswis kallade
dem Oello, et i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>