Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Prester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
328
andra. Ibland andra privilegier, som Senaten måste
afstå åt Cæsar, war äfwen det at tilsätta så många
prester han behagade. Desse hade flera förmåner, såsom
at icke kunna afsättas, at wara frie för krigstjenst
och alla andra medborgerliga skyldigheter.
Prestwärdigheten hos hedningarne bibehöll sig en tid
under de Christne kejsarne, och anskaffades icke helt
och hållet förrän under Theodosius, som fördref ifrån
Rom alla möjliga slag af hedniska prester.
PRESTER HOS GREKERNE. 1. – Furstarne förrättade
wanligen hos dem prestembetet. Derföre buro de alltid
bredwid swärdet en knif i sitt fodral; men utom
regenterne woro äfwen enkom anställde prester. Det
fans ock familjer som beklädde denna wärdighet för
beständigt. 2. – HOS ROMARNE. I Rom woro presterne
icke af en särskilt klass skild från de öfrige
medhorgarne. De waldes hwar som helst för at besörja
civila och religions-ärenden, hwarigenom många oredor
förekommos. Gudarnes P., äfwen de mindre Gudarnes,
waldes merendels ibland dem som woro mest utmärkte
genom deras embeten och wärdighet. Denna ära
tildelades stundom ynglingar af förnäm börd, så snart
de anlagt Toga virilis. – Romerske P. delas i twå
klasser. De af den förra woro icke fastade wid någon
särskilt Gud, utan offrade och dem alla; sådane woro
Pontifices, Augurer och Quindecimvirer, hwilka
benämndes Sacris faciundis; Auspices, som kallades
Fratres arvales; Curiones och Septemviri, som kallades
Epulones; Feciales; andre, som fingo namn af Sodales
titienses; och offerkonungen, kallad Rex Sacrificulus.
De andre P. hade hwar och en sin särskilta
Gudomlighet: desse woro Flamines och Salii; de som
kallades Luperci, Pinarii, Potitii för Herkules,
andre, som äfwen benämndes Galli, för Gudinnan Cybele;
och slutligen Vestalerne. – Hos Greker och Romare hade
hwar Gudamagt sina P., som åtnjöts et utmärkt
anseende. I Tyrus woro P. de förnämste personer i
Staten, näst konungen: de woro klädde i quldbroderade
purpurmantlar, och buro guldkronor besatta med ädle
stenar. De gamle Egyptier kallade alla filosofer
prester, och ofta Waldes deras konungar ibland dem. –
Hos Etrurierne war det endast P. tillåtet at widröra
Gudarnes bilder, men alltid med handskar på händerna.
3. – HOS EGYPTIERNE, De woro fördelade i åtskilliga
klasser, som anwändes til olika religions öfninqar,
och utmärktes genom särskilta tecken. De hade afsagt
sig alla oheliga och handtwerkssysslor, samt wandrade
beständigt ibland Gudarnes bilder, med en städig gång,
sträng upsyn, rak ställning och händerne gömda under
kläderna. En af deras förnämsta förrättningar war at
förmana folket til en obrottslig tilgifwenhet för
landets bruk och plägseder; och de hade en betydlig
fördel af at wäl upfylla denna presterliga skyldighet.
Om natten betraktade de himlahwalfwet, och sysslosatte
sig om dagen med reningar. Deras gudstjenst bestod i
at sjunga några hymner om morgon, middag, eftermiddag
och afton. Mellanstunderne anwändes at studera
aritmetik, geometri och experimental-fysik. Deras
drägt war snygg men enkel, och bestod af fint linne.
Fotbonaden war af flätad säf. De läto omskära sig,
rakade hela kroppen, twadde sig i kallt watten tre
gånger om dagen, drucko föga win, åto icke bröd under
reningstiderna, ell. ock blandade det med isop. Olja
och fisk woro dem alldeles förbudne, och de wågade ej
en gång så bönor.
4. – HOS GALLERNE, se DRUIDER. 5. – I SKANDINAVIEN. De
Utöfwade et gränslöst wälde öfwer allt som angick
religionen: ofta förenades prestembeket med högsta
magten, och de hade folkets lätt-tro til den grad i
sina händer, at de slagtade åt sina Gudar de menniskor
de utfordrade. 6. – i MEXIKO. De woro helgade til
afgudatjensten genom en smörjning öfwer hela kroppen,
ifrån hufwudet til fotahjellet. Under all den tid de
bestridde altar tjenster, war dem förbudet at afklippa
håret; de underhöllo det genom smörjning med en swart
salva upblandad med kåda. Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
