Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sanningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
397
och nykter. Som han icke har någonting och ej är
fästad wid något, stryker han omkring öfwerallt,
nästan naken, med rakade hufwud, och har blott et gult
skynke öfwer ryggen; all, hans husgeråd är en kruka
och en staf. Han lefwer blott af almosor, och äter
endast för at icke dö. Om han stadnar i en stad ell.
by, bör det wara för en enda natt. Är han rask, så
kastar han bort både kruka och staf, och blir stum,
döf, fånig och galen. Då har han hunnit til högsta
graden af fullkomlighet, när warme och köld, owett och
beröm, rikedom och fattigdom, allt är honom
likgilltigt. Menniskor af alla caster, utom Parias,
kunna blifwa Saniassis.
SANNINGEN. Hon är en dotter af Saturnus eller Tiden,
och moder til Rattwisan och Dygden. Pindarus gifwer
henne Öfwerguden til fader. Apelles i sin rygtbara
tafla öfwer Smädelsen, föreställde Sanningen under
bild af en anständig qwinna som håller sig afsides.
Plutarchus afmålar henne såsom en skön qwinna af ädelt
och majestätiskt utseende, klädd i enkel drägt, och
hwars ögon glindra såsom stjernor. Ripa föreställer
henne naken, hållande i högra handen en sol den hon
noga betraktar; i den wenstra en öppen bok och en
palm; under ena foten ligger jordgloben. J. B.
Rousseau giwer henne en spegel, som stundom är prydd
med blomster och ädla stenar, för at utmärka huru det
är tillåtet at utsmycka sanningen. Bernin har urtryckt
henne genom en qwinna som har under wenstra bröstet en
djup inskärning hwars kanter han åtskiljer, likasom
för at låta en läsa hwad som föregår i hennes hjerta;
en öfwerdrift som Winckelmann med skäl ogillar. På en
allegorisk taga, hwars föremal är: Sanningen eftersökt
af filosoferne, har B. Picard föreställt Sanningen
såsom en naken qwinna, stående på en kub och trampande
jordgloben under fötterna; i högra handen håller hon
en bok och en palmgwist, symbol af triumfen, och i den
wenstra en sol som hon noga betragtar. Gravelot har
målat henne med samma attributer, men ställer henne i
skyarna, hennes naturliga hemwist, så länge
Willfarelsen bor på jorden. Någon har sagt at S. låg i
botten på en brunn, för at utmärka huru swårt det är
at uptäcka henne. En medalj slagen til Aretini ära,
föreställer S. under emblem af en naken qwinna,
sittande på en sten; wenstra foten hwilar på en Satyr:
hos betraktar Jupiter som synes på et moln med åskan i
handen; bakom står Rygtet som kröner henne; och på et
band läses: Veritas odium parit, Sanningen alstrar
owänner. – DEN CHRISTNA. Altartaflor föreställa den
genom en qwinna som håller Evangelium i handen,
tillika med martyrpalmen. Hon trampar på jordgloben,
och ser med innerlig förtröstan på et strålande kors
som skingrar de täta moln under hwilka Willfarelsen
döljer sig.
SANNINGENS MUN kallades et antikt stenhufwud som
förwarades i Rom, nära den Hel. Marias kyrka. Fordom
plägade en hustru, som war misstänkt för otrohet,
ledas fram för detta hufwud i hwars mun hon borde
införa handen; och som denna mun aldrig plägade
tilsluta sig, så war hon saker at bli förklarad för
oskyldig.
SANNOLIKHETEN (Sinneb. f.) I en ballet som gafs i
Turin 1634, i anledning af Cardinalens af Savoyen
födelsedag, finner man S. personifierad på följande
sätt. Ämnet för balletten war: “Sanningen, fiende til
sannolikheter, understödd af tiden.” På en stor sky
som uppehålles af windarna, såg man Sannolikheten
klädd i skiftande färger; snörlifwet war besådt med
spegelglas; hon hade wingar och en stor påfågelstjerta
samt syntes sitta huka öfwer et slags fågelbo,
hwarutur flögo doptals med skadliga Lögner, Swek,
behagliga Lögner, Smicker, Intriger, löjliga Lögner,
Skämt, roliga Sagor, m.m.
SAN-PAU (Chin. M.), en liten afgud af brändt ler eller
af någon metall som Kalmucker och Mongoler hemta ifrån
Thibet, och bära om halsen. Wid öfra ändan utgrenar
sig denna afgud i tre menniskobilder, och slutas i en
enda kropp åt den nedra. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
