Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 4. De tvänne Dufvorna
- 5. Björnen och Svanen
- 6. Björnen och Vesslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4. De tvänne Dufvorna.
Djupt in i en tyst och fredlig skog bodde två dufvor, hvilka voro goda
vänner. Men en elak, som afundades dem deras lugn och lycka, förebrådde
den ena, att hon aldrig varit utom den skog, som sett henne födas. Detta
uppväckte hos henne en åtrå att se sig omkring i verlden. Hon underrättade
sin trogna vän om detta beslut, men denna föreställde henne de många
faror för hvilka man blottställer sig, — men alla förmaningar voro
fruktlösa. Den dåraktiga dufvan begaf sig på resan. — Första dagen blef hon
fångad i en snara och undgick med knapp nöd denna fara, andra dagen
undkom hon med möda en rofgirig hök och tredje dagen sköt en jägare ett
skott efter henne, hvilket dock lyckligtvis ej träffade. Blifven klokare, genom
alla dessa besvärligheter, återvände hon hastigt till sin trogna vän och säkra
fristad, hvilka hon aldrig hade bort lemna.
Förkasta icke det goda du redan eger och kasta dig i faror. —
Var nöjd med din lott.
5. Björnen och Svanen.
En björn, hvilken framkrupit ur en klipphåla, såg med stor förvåning
huru en bländande hvit svan kringsimmade på de glittrande vågorna af en
närbelägen dam. En känsla af låg afund uppstod hos honom, då han
jemförde sitt yttre med den sköna fogelns och han mumlade förargad: ”huru nätt
är ej hans hufvud mot mitt, min hals är tjock och hans är smal och vacker.
Snöhvita glänsa hans fjädrar och min pels är raggig och ful, allt är smidigt
och lätt hos honom, men ovigt och tungt hos mig.”
Rasande af ilska och harm rusade björnen till stranden och röt: ”bort
med dig, du otäcka hvita spöke, din närvaro är en plåga för mig!” Men
svanen svarade stilla: ”hvarför vredgas du så på mig, käre broder? Huru kan
jag förarga dig, då jag tyst och lugnt simmar genom de skimrande vågorna?
Låtom oss vara vänner!” Så talade den beskedliga fogeln, men det oaktadt
fortfor björnen att brumma och smäda.
Vakta dig för afund, ty den förbittrar lifvet!
6. Björnen och Vesslan.
Två glada ekorrar firade en dag sitt bröllop. Der voro gäster från
både när och fjerran belägna länder och intet sparades, hvarken af mat eller
dryck. Kort sagt, glädjen stod högt i taket. Ju mera tiden gick, ju mera började
fröjden att stegras. Till och med den allvarsamma björnen gick så långt i
galenskap, att han band ett rödt skärp omkring lifvet, samt satte en hatt, med
brokiga fjädrar uti, på hufvudet, och började derpå att dansa. En musikalisk
apa blåste i ett långt messingshorn, och en annan slog på ett hackbräde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:13:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fabler12/0012.html
