Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Se!” sade tuppen, vändande sig till de andra foglarna, ’’sé der falskheten
uppenbarad.” — Vakten er för smickraren och tro ej hans falska tal.
10. Murgrönan och Eken.
En murgrönstelning växte i stilla fred heskuggad af en väldig ek. Det
gladde det majestätiska trädet att se hur den späda plantan allt mer och mer
tillväxte och när stormen kom lutade eken sina grenar skyddande öfver den
unge telningen. Och med hvarje år tillväxte murgrönan och slingrade sig
nu i flera hvarf kring eken. *Ve mig” suckade denne, ”dina rötter draga all
saft och näring ur den omliggande mullen, och jag känner att om så fortfar
måste jag förgås.”
”Du beklagar dig i otid och utan skäl,” svarade murgrönan stolt, ”du
har ingen trognare vän än jag! Jag förskönar dig och skänker din stam
kyla om sommaren och värma om vintern. Du ser sålédes att jag väl lönar
dig för det ringa besvär du hade om min ungdom. Jag bevisar dig således
ett verkligt ädelmod och stor oegennylta. Upphör derföre att beklaga dig,
du otacksamma!”
Så talade murgrönan, men ej långt derefter besannades ekens förmodan,
då den mer och mer vissnade och slutligen dog.
Den vänskap är aldrig ädel, som förderfvar andra.
11. Falken och Örnen.
Uttröttad af jagtens mödor kastade sig en jägare ned i det doftande,
mjuka gräset, för att njuta en kort hvila. Falken, den trogna deltagaren i
dagens mödor, satte han på grenen af ett träd, sedan han fästat en snara kring
foten på den snabba fogeln att denne icke skulle fly.
En skara af skogsfoglar församlade sig nu och betraktade med förvåning
och afundsjuka den granna, med fjädrar beprydda, sammetshufva, falken bar
på sitt hufvud.
”Hvarifrån, käre vän,” frågade den skrattande skatan, ”har du fått detta
kungliga smycke.”
”Af min herre, jägaren,” blef svaret.
”Men huru kunde du komma till en dylik ära?” sade örnen.
”Derigeuom,” suckade falken sorgsen, "att jag till honom sålde min
frihet, att jag blef hans slaf."
"Olycklige!" återtog örnen och betraktade honom med medlidsam blick,
”nu afundas jag dig icke ditt smycke. Farväl!" och vid dessa ord höjde han
sig på starka vingar upp i den blåa rymden.
”Den dyrbaraste klenod af alla är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
