Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gröna vårtbitaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Denna åt den fosterländska glädjen ägnade
kväll äro de väl nära ett dussin, som tävla om att
låta sina klockor ljuda omkring mig. De flesta
sitta hopkrupna bland blomkrukorna, som stå i
täta led och bilda en förgård till mitt hus. Var
och en har sin ton, alltid densamma, men djupare
för somliga, gällare för andra, en kort, klar ton,
som fyller örat och är utsökt ren. Med sin lång-
samma, taktmässiga rytm påminna de om prästens
halvsjungande läsning av litanian. Kluck, säger
den ena, klick, svarar den andra i litet högre ton-
art, klock, tillägger den tredje, körens tenor. Och
detta upprepas i oändlighet, som bykyrkans klock-
spel vid en kyrkofest: kluck, klick, klock — kluck,
klick, klock.
Grodornas sångförening påminner mig om en
viss glasharmonika, som jag längtade mycket
efter, då mina sexåriga öron började bliva känsliga
för tonernas trollmakt. Det var en rad glasbitar
av olika längd, fastsatta på två utspända band.
Man spelade med en hammare, bestående av en
kork och en ståltråd. Tänk er en nybörjares
hand på måfå traktera dessa tangenter, så att ok-
taver, dissonanser och oharmoniska ackord virvla
om varandra, och ni får en ganska god föreställ-
ning om klockgrodornas litania.
Som sång har denna litania varken huvud eller
svans, men som ljudrenhet är den förtjusande:
Det är så med all. musik vid naturens konserter.
Vårt öra finner i den härliga toner, förfinas sedan
och får, utom av själva ljuden, en förnimmelse
MM RR AA RAA NR nr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
