Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Ikf
öppen, lodrätt brunn. Den är det konstgjorda
spindelboet.
För att finna den eremit, som skall bebo det, måste
jag företaga ett strövtåg i trakten. Lycosan,
som av min käpp förjagats ur sitt eget bo och nu
fått mitt konstgjorda i stället, kryper genast ned
i detta. Hon kommer inte upp igen, söker inte
att finna något bättre på annat håll. En stor
kupa av metallduk vilar på lerfatets jord och
hindrar rymning.
För övrigt är det inte någon synnerligen krävande
uppgift att övervaka henne. Belåten med sitt
nya bo, ger fången inte tillkänna någon längtan
tillbaka till sin naturliga håla och gör intet försök
till flykt. Det bör tilläggas, att varje lerfat inte
bör ha mer än en spindel. Lycosan är mycket
ofördragsam. I hennes ögon är en grannspindel
ett gott villebråd, som man äter upp utan samvets-
betänkligheter, när man har den starkares rätt
på sin sida. I början, då jag inte kände till denna
vilda ofördragsamhet, som är ännu bittrare vid
parningstiden, såg jag de grymmaste kannibal-
fester firas under mina alltför tätt befolkade kupor.
Jag torde längre fram få tillfälle att berätta härom.
Låt oss först betrakta de isolerade lycosorna.
De vidtaga ingen förändring i det bo jag format åt
dem. På sin höjd kasta de då och då, kanske i
syfte att gräva ut åt sig en vilokammare längst
nere på bottnen, upp några jordsmulor, men alla
bygga de så småningom en rund mur kring öpp-
ningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
