Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Deras fullkomliga lugn under lycosans måltid ty-
der på, att deras magar inte framställa några
krav.
Varmed uppehålla de då livet under de sju
månader de vistas på moderns rygg? Man kunde
tänka på utdustningar från moderns kropp eller
antaga att ungarna livnärde sig av henne liksom
en parasitisk ohyra och småningom mattade ut
henne.
Men vi måste övergiva denna hypotes. Aldrig
ser man dem sätta munnen till rygghuden, som
då för dem skulle’ vara ett slags spenar. Å andra
sidan blir lycosan alls inte svag och avfallen, utan
håller sig fet och frodig. När hon slutat med un- |
garna, har hon samma fylliga buk som alltid. i
Hon har ingenting förlorat, långt därifrån. Hon |
har tvärtom vunnit på saken. Hon har förvär-
vat möjlighet att nästa sommar framalstra en
ny familj, lika talrik som denna.
Då fråga vi ännu en gång: varav livnära sig
ungarna? Vi kunna ju knappast antaga, att de
från ägget hava kvar några egentliga förråd,
helst som dessa förråd, som äro så ytterst obe-
tydliga, måste sparas med hänsyn till silket, ett
ämne av yttersta vikt, som snart kommer att be-
hövas i riklig mängd. Det måste vara något an-
nat som uppehåller de små djurens livskraft.
Med orörlighet skulle total avhållsamhet från
föda låta förena sig, ty orörlighet är inte liv. Men
ehuru de unga lycosorna vanligen sitta stilla på
moderns rygg, äro de dock alltid färdiga att röra
:
RNRSNONNSRSSNENSNNSNSRRNESSN NNE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
