Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOT Sat RAR Str
EEE SE NEN RAS
138
niker, kommer sedan kroppen att växa intill vissa
gränser och förnyar den i mån som den nötes.
Samtidigt fungerar eldaren utan avbrott. Bräns-
let, energikällan, är blott tillfälligt i organismen;
det förtäres där och alstrar värme, varav kom-
mer rörelse. Livet är en eldstad. FEldad genom
sin mat kan den animaliska maskinen röra sig,
gå framåt, springa, hoppa, simma, flyga och på
tusen olika sätt igångsätta sina rörelseverktyg.
Men vi återvända till de unga lycosorna. De
växa inte det minsta, förrän de göra sig fria från
modern. Sådana jag såg dem då de föddes, så-
dana återfinner jag dem sju månader senare. Äg-
get har avgivit det nödvändigaste materialet till
deras små kroppar, och som förlusten av utnött
substans för tillfället är ytterst begränsad, näs-
tan ingen, är ett överskott av plastisk näring onö-
digt, så länge det lilla djuret inte växer. I det
hänseendet erbjuder deras långa fasta ingen svå-
righet. Men det återstår den energialstrande nä-
ringen, som är oundgänglig, ty den lilla lycosan
rör sig och rör sig mycket livligt, då så behöves.
Varifrån skola vi tro att det vid rörelsen depen-
serade värmet kommer, då djuret alls inte nju-
ter någon föda?
Man kan. tänka tf cs... så här. om maskinen
också inte är livet, så är den mer än materia, ty
människan har i den inlagt något av sin själ.
Men järnhästen, som. förtär sin stenkolsranson,
betar i själva verket de trädlika ormbunkarnas
urtidslöv, i vilket solenergien hopats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
