Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den strimmiga epeiran - Nätets konstruktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strimmiga epeiran.
Nätets konstruktion:
Fågelfängarens snara är en av människans
sinnrikaste nedrigheter. Medels snören, pinnar
och fyra käppar sträckas två stora Jordfärgade
nät ut över marken, ett till höger och ett till vän-
ster om en bar fläck. Ett långt snöre, som den i
snåren gömda fågelfängaren drar i, när det rätta
ögonblicket kommit, sätter dem i rörelse och
bringar dem att plötsligt slå samman som ett par
fönsterluckor, som sluta Sig.
Mellan de båda näten äro utställda burar med
lockfåglar, hämplingar och bofinkar, grönhämp-
lingar, gulsparvar och ortolansparvar, med skarp
hörsel begåvade fåglar, som på långt håll höra,
när en flock av deras egna drager förbi, och då
genast utstöta en kort lockton. En av dem, den
s. k. sambe, en oemotståndlig frestare, hoppar och
flaxar, som om han vore i frihet. Ett snöre håller
den lilla fången fjättrad vid sin påle. Om han,
förbi av trötthet och förtvivlad över sina frukt-
lösa ansträngningar att komma loss, lägger sig
ned och vägrar att göra sin plikt, kan fågelfänga-
ren liva upp honom igen utan att lämna sitt skydd.
Ett långt snöre sätter i rörelse en liten hävstång,
ekv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
