Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den strimmiga epeiran - Jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Jakten.
I sina limspösnaror äro epeirorna beundrans-
värda för sin tåliga orörlighet. Med huvudet
nedåt och de åtta benen utspärrade sitter spindeln
i mitten av nätet, en punkt som mottager under-
rättelser från de där sammanlöpande strålarna.
Om någonstädes, bakom eller framför honom,
förmärkes någon skälvning, som tyder på, att ett
villebråd fångats, underättas han därom även
utan synens tillhjälp och skyndar genast till.
Dessförinnan gör epeiran inte en enda rörelse.
Man kunde tro, att hon var hypnotiserad genom
det uppmärksamma spanandet. På sin höjd sät-
ter hon nätet i en svag dallring, då något misstänkt
närmar sig. Det är hennes sätt att sätta sig i
respekt hos en näsvis främling. Vill jag själv
framkalla denna besynnerliga alarmering, behöver
jag bara kittla epeiran med ett halmstrå. Sitter
man i en gunga, måste man ha någon som sätter
den i rörelse. Den skrämda epeiran, som vill
skrämma andra, har hittat på ett ännu bättre
sätt. Hon gungar sig själv utan någon yttre på-
verkan. Man ser ingen ansats, ingen ansträng-
ning. Ingenting hos epeiran rör sig och dock
gungar alltihop. Ur den skenbara trögheten fram-
går en kraftig stöt. Vila åstadkommer rörelse.
När allt blivit lugnt igen, återtar hon sin gamla
ställning. Hon grubblar outtröttligt på alla le-
vandes svårlösta problem: skall jag eller skall jag
inte få något att äta. Vissa privilegierade äro fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
