Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den strimmiga epeiran - Jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
dem, som förlama eller döda. Här är ingen ana-
tomisk konst. Ingalunda förtrogen med offrets
kroppsbyggnad, biter epeiran på måfå. Giftver-
kan åstadkommer det övriga.
Det finns för övrigt några ganska sällsynta fall,
då bettet verkar hastigt dödande. Mina anteck-
ningar omtala en kantig epeira”” i kamp med den
största och starkaste troilsländan i min landsända
(Aeschna grandis). Jag hade själv snärjt in det
stora villebrådet i nätet. Epeiran brukar eljes
inte ofta fånga så stora byten.
Nätet skälver häftigt, och det ser ut, som om
det skulle lossna från sina fästen. Epeiran skyn-
dar till från sin gröna borg, springer djärvt på jät-
ten, slungar emot honom ett enda knippe trådar
och utan att vidtaga några andra försiktighets-
mått klamrar hon benen om honom, söker att
överväldiga honom och hugger sina tänder i hans
rygg. Hon biter så länge, att jag förvånas. Detta
är inte den flyktiga kyss, jag förut varit van att
se. Det är ett djupt, allvarligt sår. När epeiran
bitit, drar hon sig litet tillbaka och väntar, att gif-
tet skall verka.
Jag tar genast sländan. Hon är död, stendöd.
Jag lägger henne på mitt bord och låter henne
ligga där i tjugofyra timmar, men hon gör inte
en rörelse. Ett bett, vars spår mitt förstorings-
glas inte kan upptäcka — ty så fina äro epeirans
vapen — har varit nog för att, en smula förlängt,
döda den kraftiga insekten. Om man tar hänsyn
till den relativa storleken, uppnå inte skalleror-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
