Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ME DELT IDEN.
anmodan trädde i spetsen för riksstyrelsen. Han innehade
nu åter makten, denne herrsklystne man, som skref
sig "Vi Jenis med Guds nåde erkebiskop i Upsala, Sveriges
furste och på denna tid höfvidsman och riksens
foreståndare i Sverige." Hvilka planer han hvälfde i sin
själ, derom har han lemnat verlden i ovisshet. I Sverige
kunde man icke frigöra sig från den tanken, att han i
hemlighet höll riket konung Kristian tillhanda. På möten
med Danskarne, gaf han sken af att så också förhöll sig;
men något allvarligt steg i denna riktning hördes ej af.
I sjelfva verket hade Unionspartict förlorat en god
del af sitt inflytande. Hatet till Danmark och danskt
välde i Sverige hade efter hand begynt antaga mer
bestämda former, så att den styrelse, som ej var i botten
svensk, hade föga utsigter att blifva beståndande.
Att erkebiskop Jöns under sådana förhållanden icke
länge skulle förmå behålla makten var naturligt. Det
var, om man så vill kalla det, en politisk instinkt, som
sade folket, att den stolte och häftige prelaten icke var
dess man och något förtroendets band dem emellan blef
aldrig knutet. Allmogen hade helt andra försvarare och
till lycka för Sverige var dess sak vid denna tid äfven
fosterlandets. Sådana försvarare voro den förut nämnde
ädle och ridderlige Nils Bosson Sture (af Natt och
Dag-Sturarne) och hans vapenbroder herr Sten Gustafsson
(Sture). Desse slöto sig till Karl Knutsson, voro
erkebiskopens förklarade motståndare samt derföre af honom
bemötta med det största misstroende. Karl sjelf fann
sig på Raseborg så noga bevakad, att han i ett bref
till Nils Sture klagar, det ban ej vågade afsända en
skrifvelse af farhåga att den skulle komma i oblida
händer; "han visste ej", säger han, "hvem han skulle
sätta lit till." Så hade erkebiskopen uppfylt landet med
oro. Slutligen blef Nils Sture af honom kallad till
Stockholm, men då herr Nils fick höra, att erkebiskopen
utfärdat befallning om hans gripande, seglade han 1466
öfver till Finland, för att försäkra sig om den mäktige
Erik Axelssons (Tott) beskydd. De lofvade hvarandra
bistånd och följdes åt till Stockholm. Under vägen
möttes herr Nils af underrättelsen, att erkebiskopen låtit
uppbränna hans gård Penninghj i Upland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
