Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2(254 NYARE TIDEN.
annan än Gud for sina gerningar ansvarig; men just denna
sjelfständighet inleder i mänga frestelser, mot hrilka vi aldrig
kunna tillräckligt vara på var vakt." I sanning, en djup
kännedom af menniskohjertat!
Sjelf medveten af mensklig bristfällighet, var han
snart färdig att förlåta. Hemligt hat eller ovilja
inrymdes aldrig i hans själ. Vasarnes gemensamma
fel, en uppbrusande häftighet, vidlådde i ungdomen
äfven Gustaf Adolf. Men han erkände villigt och
öppet denna sin svaghet och sökte, såvidt han kunde,
att godtgöra hvad han dermed kunde hafva brutit. En
skotsk öfverste i Gustaf Adolfs tjenst, Seaton, hade
vid en mönstring tör något fel ådragit sig en förebråelse.
Han sökte ursäkta och försvara sig, hvilket föranledde
en ordvexling, som slutade dermed, att konungen i
hastigheten inför hela fronten tilldelade honom en örfil. Seaton
begärde genast sitt afsked och skyndade öfver danska
gränsen. Men Gustaf Adolt ångrade sin häftighet
och hastade efter. Hunnen öfver gränsen träffade han
Seaton. "Herr öfverste," utropade han, "jag har både
förolämpat och förorättat eder. Det’ gör mig ondt, ty
jag anser er tör en hederlig man, och jag kommer derföre
att gifva eder upprättelse. Här utom Sveriges gränser
äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här två
pistoler eller två värjor, hämna eder, om ni kan."
Seaton kastade sig till Gustaf Adolfs fötter och bad
"att ta lefva och dö i konungens tjenst." Konungen
omfamnade honom, och båda återvände till lägret, der
konungen i tleres närvaro omtalade den upprättelse,
Seaton hade erhållit.
Sådana drag af högsinthet kunde ej undgå att draga
till konungen hans landsmäns hjertan; — "jag kan sofva
i knäet på hvilken som helst af mina undersåter," sade
ban sjelf. Den kärlek ban tillvann sig af sitt folk, ledde
ban tillbaka till fosterlandets väl. Sjelf den förste i
mödor och faror, i försakelser och uppoffringar, i
outtröttligt arbete för fosterlandets sak, väntade han
detsamma af andra. En af hans generaler, som klagade
öfver svårigheterna att bedrifva ett belä ^ringsarbete,
tillrättavisades med de orden: "jorden är alltid frusen för
lata svin." Med afseende på embetsmännen var Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
