Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGARNE 1(14!» OCU lf».r>0.
jemväl kronans räntor, som skattebönderna hade att betala,
förlänades till adelsmän, hvarigenom odalmännens i Sverige
urgamla rätt såsom jordegare kom i fara. Det hette väl,
att det endast var räntan af hemmanen, som
bortförlänades, men genom åtskilliga medel förstodo räntornas
innehafvare att slå under sig äfven sjelfva hemmanen:
och så skulle till skada för riket dess allmoge förnedras
till en osjelfständig eller kanske lifegen förpaktareklass.
Detta var en olägenhet, som visserligen förskref sig från
förmyndarestyrelsens tid, men som Kristina ej heller sökt
att afhjelpa. Tvärtom hade först under hennes regering
foryttringen och bortförläningen af gods och räntor fått en
sådan utsträckning, att deras inlösen blef snart sagdt en
omöjlighet. Häröfver klagade alla, men enskilda
anledningar till split och missnöje så väl mellan stånden som inom
dem saknades icke heller. Presterne klagade öfver adelns
patronatsrätt, inom presterskapet förspordes splittring, i det
"kyrkoherdarne satte sig upp emot biskoparne", och
äfven inom adeln voro ej alla ense. Missnöjet hade
likväl ännu icke vändt sig emot drottningen. Man älskade
henne för hennes store faders skull, för hennes ungdom,
heunes snille och ovauliga egenskaper. Till henne vände
sig emellertid alla med sina klagomål, hon skulle afhjelpa
allt; ej under då, att kronan till slut blef henne för
tung. -—
I Kristinas handlingssätt förmärkas ofta lika skärande
motsatser som i hennes lynne och sinnesart. Hon hade
börjat med att utan hejd och måtta utdela förläningar
och nådebevisningar åt adelsmän och att i adligt stånd
upphöja ej blott dem, som gjort sig deraf förtjente, utan
äfven och i synnerhet sådane personer, som lyckats
tillvinna sig hennes gunst eller hjelpt henne ur någon
penningeförlägenhet. "Gunst", säger Geijer, "gaf
belöningar, som öfverträffade alla andra", och dessa
belöningar kommo i synnerhet adeln till godo. Denna
samhällsklass kunde således med skäl anses hafva blifvit
gynnad på de andras bekostnad. Aten å andra sidan
trädde drottningen vid de vigtiga riksdagarne 1649 och
1650 afgjordt på ofrälse ståndens sida emot adeln. Redan
då drottningen strax efter vestfaliska fredsslutet upphöjde
Salvius till riksråd, hade hon i senaten yttrat: "när man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
