Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAHL DF.N TIONDE GUSTAF.
rustadt och beredt tor krig. Derföre måste det ständigt
hafva en armé på krigsfot; men att underhålla en sådan
inom Sveriges egna landamären var för landet allt för
betungande. Sverige hade, oaktadt sina små inre
tillgångar, blifvit en stormakt; det hade med svärdet vunnit
denna ställning och den måste med svärdet upprätthållas.
Nationen ville hafva krig, denna mening var den rådande
vid riksdagen, och frågan mot hvilken af grannarne man
skulle vända sig, var egentligen endast en fråga af
andra ordningen. Sveriges grannar voro för öfrigt alla
afundsjuka, alla opålitliga, och krigsanledningar saknades
egentligen icke från något håll. Dock gälde frågan
närmast Polen.
Med detta rike hade allt sedan det polska
Vasahusets afsättning från svenska tronen, ingen fred kunnat
vinnas, emedan Polen aldrig ville erkänna Karl den
niondes ätt såsom berättigad till svenska kronan. Annu
mindre ville polske konungen medgifva, att en aflägsen
slägting till Vasahuset besteg Sveriges tron. —- Redan
Kristina hade varit betänkt på ett krig mot Polen, och då
Karl Gustaf bestigit tronen, ansågs nästan hans heder
fordra, att han med vapenmakt försvarade sin rätt.
Fredsunderhandlingar bragtes väl å bane, men syntes å polske
konungens sida hafva varit föga allvarligt menade. Så
drogs det ut på tiden, tills Sverige stod färdigt att
öfver-sända sina trupper till Tyskland för att anfalla Polen.
Då först besinnade sig polska riksdagen, som förut var
invecklad i krig med Ryssland och med kosackerne;
woiwoden Leczinsky afsändes med ett sällskap af 160
personer till Sverige för att underhandla om fred. Han
fick visserligen företräde hos både konungen och
rikskansleren, men erhöll det svar. att fredsunderhaudlingarne
skulle fortsättas sedan svenska hären kommit öfver till
Pomern, ett svar som i sjelfva verket var detsamma som
ett afslag å hans begäran om fred.
Under tiden afhandlades reduktionsfrågan, som
genom omständigheternas makt kom att ställas i närmaste
samband med frågan om kriget. Just som konungen
gått ombord å flottan, och vid Elfsnabben stod
färdig att hissa segel för att gå ut i kriget, afgaf han den
10 juli 1655 instruktion för reduktionskommissarierne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
