Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSSKICK OCH ODLING UNDER DEN ÄLDRE MEDELTIDEN. 71
och ärftligt stånd var ombildningen af krigsväsendet,
behofvet af rytteri och järnklädda riddare. Ty detta slags
krigstjänst erfordrade en särskild öfning och utbildade
därigenom en från mängden afskild JcrigarMass. Vidare var
denna tjänst så kostsam, att den måste ersättas genom
skattefrihet eller frälse, ett privilegium, som lockade äfven de
oberoende stormännen, jorddrottarne, att med sina beridna följen
ingå i konungens tjänst. Slutligen då vissa släkter i flera
led efter hvarandra åtnjutit frälse, ansågos de innehafva
ärftligt frälse eller adelskap. Äfven riddarväsendet, som
redan på 1100-talet började införas i Norden, bidrog mycket
till utbildningen af ett adelsstånd (jfr ss. 53, 54).
Rådet och herredagarne. Konungen och hans hird voro
först de enda föreningsbanden emellan de skilda landskapen;
därtill kommo nu de båda frälsestånden, ty deras medlemmar
voro spridda öfver hela riket och sinsemellan förbundna
genom gemensamma intressen. Till dem vände sig därför
konungen, när han. behöfde råd och biträde i rikets allmänna
angelägenheter. Än kallade han ett mindre antal till
rådsmöten, än samlade han kring sig herrar och män till större
antal, hvilka möten kallades i Sverige herredagar, i Danmark
danehof. De personer, som konungen företrädesvis plägade
rådfråga i rikets ärenden, började kallas hans rådgifvare
och utgjorde tillsammans hans råd. Dit hörde i första
rummet jarlen, så länge en sådan fanns, vidare kansleren, som
var en andlig man, ofta en biskop. Från Magnus Ladulås’
tid framträdde drotsen och marsken* i jarlens ställe såsom
de förnämsta i rådet; de voro från början tjänstemän vid
hofvet men fingo, liksom rådet i sin helhet, snart en
själfständig ställning såsom rikets högsta ämbetsmän. I konungens
råd sutto vanligen äfven biskoparne och lagmännen (jfr s. 53).
Städerna. Jämte de tvenne maktägande stånden
uppväxte i tysthet ännu ett tredje, det borgerliga, i
köpstäderna. De betydligare bland städerna, såsom Visby, Stockholm,
Söderköping, hade sina egna lagar (Stockholms lag kallades
Bjärköarätten). Visby stod nu på höjden af rikedom och makt;
därnäst voro Stockholm, Kalmar, Söderköping och Lödöse de
viktigaste handelsstäderna. De förnämsta af städernas
borgerskap voro inflyttade tyskar. Handtverkarne voro fördelade
i gillen, hvilka styrdes hvart efter sitt skrå (stadga).
Allmogen. Ällmogen lefde ungefär på samma sätt som
under forntiden. Bönderna klädde sig liksom då i vadmal
och skinn. De bodde fortfarande i ryggåsstugor med
vindöga i taket; eldstaden var dock flyttad intill väggen och ofta
försedd med murad ugn och skorsten. Hedendomens seder
och vanor fortlefde långt in i den kristna tiden. Bönderna
gingo vanligen beväpnade. De voro snara att gripa till yxan
* Drots egentligen drotsete, kommer af drott, följe, lifvakt. Marsk
eller marskalk är ett tyskt ord, som betyder hästesven, stallare. Deras
ämbeten voro ännu icke noga bestämda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
