Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
NYARE TIDEN.
ting påfven underdånigt och ej utan hans tillstånd kunde
medgifva någon ändring af kyrkans lära eller afstå något
af dess egendom. Konungen sporde nu rådet och adeln, om
de ansåge detta rätt svaradt. Riksrådet Ture Jönsson
genmälde å deras vägnar, att han ej kunde förstå annat, än att
biskopen talat rätt. »Då», utbrast konungen vred, »har jag
ej heller lust att längre vara eder konung. Det förundrar
mig icke, att allmogen är galen och ohörsam, när den har
sådana tillskyndare. Få de icke regn och solsken, så skylla
de på mig; händer dem dyr tid, hunger eller pest, så måste
jag bära skulden. För allt omak har jag ingen annan lön
att vänta, än att I gärna sågen yxan sitta i hufvudet på mig,
fast ingen törs hålla i skaftet; och ändock jag är eder herre
och konung, viljen I alla döma och mästra mig. Hvem kan
på sådant sätt vara eder konung? Ej den värste i helvetet,
än mindre någon människa. Därför varen betänkta på att
återgälda mig, hvad jag kostat på riket af mitt arf och
eget; jag vill sedan draga min kos och aldrig komma mer
igen till mitt otacksamma fädernesland.» Konungen brast
vid dessa ord i tårar och gick tvärt ur salen upp till
slottet.
Nu uppstod bland ständerna stor bestörtning och
villervalla, och de åtskildes den dagen utan beslut. Följande dag
fortsattes öfverläggningen men under allmän oreda; slutligen
uppträdde biskopen i Strängnäs, Magnus Sommar, och
förklarade, att det finge gå med kyrkan, hur det ville, men
konung Gustaf kunde riket omöjligen undvara. Häri instämde
flertalet. Tredje dagen började bönder och köpstadsmän att
blifva otåliga, och äfven adeln uppmanade rådet och
biskoparne att gifva efter för konungens fordringar. Den ena
beskickningen efter den andra afgick till konungen för att bedja
honom återvända. Han var länge obeveklig, men efter många
böner lofvade han slutligen att åter besöka ständerna. På
fjärde dagen — det var den 24 juni 1527 — infann han sig,
och nu var allt motstånd förstummadt; alla hans fordringar
beviljades.
Riksdagsbeslutet, som är kändt under namn af Västerås’
recess, innehöll tre hufvudpunkter: 1) konungen skulle fylla
kronans behof genom att öfvertaga biskoparnes slott samt
förfoga öfver deras, domkapitlens och klostrens öfverflödiga
inkomster; 2) adeln skulle återfå de frälsegods, som sedan
1454 kommit i kyrkans händer, och skattegods utan in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
