Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF l:S FAMILJEFÖRHÅLLANDEN OCH ÅLDERDOM. 151
Lauenburg, var mindre lyckligt. Därpå tog han sig en maka
efter sitt hjärtas val, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud),
som skänkte honom tio barn. På sin ålderdom gifte han sig
för tredje gången, med den unga Katarina Gustafsdotter
(Stenbock), som öfverlefde honom mer än sextio år. Af det
första äktenskapet föddes sonen Erik, arfvingen till tronen,
af det andra sönerna Johan, Magnus och Karl samt fem
döttrar, hvilka alla blefvo gifta med tyska furstar.
Gustaf Ls ålderdom och slut. Gustaf I fick ej sluta sin
lefnad i ostörd frid. Han anfölls med krig af den unge
tsaren i Ryssland, Ivan IV Vasiljevitsch, och hade att
försvara Finland mot ryssarnes vilda härjningar. Efter ett
tvåårigt krig slöts i Moskva en fred på fyrtio år (1557). Den
gamle konungen oroades äfven af bekymmer för rikets framtid,
då han såg den äldste sonens oroliga och opålitliga karaktär.
Utan att låta varna sig af Folkungaättens brödratvister,
gaf Gustaf I i sitt testamente de yngre sönerna ärftliga
hertigdömen med nästan kunglig makt — åt Johan
sydvästra Finland, åt Magnus en del af Östergötland samt I)al,
åt Karl största delen af Södermanland och Närke samt
Värmland (jfr s. 189). Han ville nämligen försäkra alla
sina söner om ett furstligt underhåll, kanske ville han
ock göra sina yngre förhoppningsfullare söner till stöd för
tronen och ätten.
När Gustaf kände sitt slut nalkas, kallade han ständerna
till en allmän riksdag i Stockholm, för att högtidligen taga
afsked af sitt folk. Omgifven af alla sina söner uppträdde
den vördade landsfadern inför ständerna på rikssalen och
talade till dem. Han tackade Gud, som utsett honom till ett
redskap för Sveriges räddning ur träldomen och gjort honom
till sin undersman. Väl kunde han likna sig vid konung
David, som Gud från en herde gjorde till herre öfver sitt
folk; ej kunde han sig sådant tänka, då han för fyrtio år
sedan i skog och öde fjäll måste sticka sig undan fiendens
blodtörstiga svärd. Han bad sina kära, goda svenska män
förlåta, hvad som kunde vara feladt i hans regering; det
vore ej skedt med uppsåt. Han visste, att han i mångas
tankar varit en hård konung, men den tid månde komma,
då de gärna skulle rifva upp honom ur mullen, om de kunde.
Därpå gillade ständerna konungens testamente; han tackade
dem, hälsade dem till afsked med tårar i ögonen och
lämnade så den djupt rörda församlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
