Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 NYARE TIDEN.
ingen stor man, vare sig såsom statsman eller fältherre, men
han var rastlöst verksam och nitisk samt rättrådig och folklig
till sitt väsende. Själf god sjöman satte han flottan i ett
utmärkt skick; han anlade slott och fästningar, städer och
fabriker. Ingen dansk konung har ägnat Norge en sådan
omvårdnad. Han besökte nästan årligen detta land och
arbetade ifrigt på dess uppkomst. Vid fästningen Akershus
anlade han en stad, som under namnet Kristiania blef
Norgeshufvudort.
Den tid, då Kristian III och Fredrik II regerade, samt
början af Kristian IV:s regering, var Danmarks storhetstid
under nyare tiden. Danmark ansågs för Östersjöns herre
och var jämte England protestantismens hufvudmakt. Den
danska adeln hade sin mest lysande tid och utmärkte sig
i både krigiska och fredliga värf. På den tiden lefde den
store astronomen Tyko Brahe, som studerade stjärnorna
från sin präktiga borg på ön Hven, och historieskrifvaren
Hvidtfeld författade sin danska krönika.
Samhällsskicket under reformationstiden.
Norden efter Kalmar-unionen. Sverige utgick ur
Kalmar-unionen med friska och obrutna krafter samt med
en nationalkänsla, som stegrats genom den hårda men
segerrika kampen för rikets själfständighet. Det svenska folket
var, såsom Gustaf I yttrade, »ett styfsint och för storverk
fallet folk», och det hade fått en kraftfull .ledning i Vasarnes
rikt begåfvade nationella konungaätt. Äfven Danmarks
krafter voro vid unionstidens slut tämligen oförsvagade, men
Kristian ILs försök att med de lägre klassernas bistånd
pånyttföda landet ledde där till adelsväldets befästande och
allmogens förtryck. Norge var så vanmäktigt, att det ej
längre förmådde utgöra ett eget rike utan måste sluta sig
till ettdera af grannrikena, och det blef Danmark. Den
beklagligaste följden af unionsstriderna var den bitterhet, de
uppväckt emellan svenskar och danskar; genom det blodiga
sjuårskriget utvecklades denna bitterhet till ett nationalhat,
som länge blef en förbannelse för Nordens folk.
Under hela detta tidehvarf voro de båda nordiska rikena
ungefär jämnstarka. Sverige och Danmark började i denna
tid taga en lifligare del i de allmänna europeiska
förhållandena, och därtill bidrogo i synnerhet två
tilldragelser: reformationen, som närmade alla protestantiska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
