Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSSKICKET UNDER REFORMATIONSTIDEN. 187
till hvarandra, samt upplösningen af Tyska oråen i Livland,
hvars område blef ett tvisteämne mellan Sverige, Danmark,
Ryssland och Polen. Dessa fyra stater utgjorde länge en
statsgrupp för sig.
Reformationen var bättre förberedd och genomfördes
hastigare i Danmark än i Sverige; i Danmark gjordes ej
heller något allvarligt försök att återställa katolicismen.
Därför alstrade reformationen i detta land genast en högre
odling. I Sverige däremot mognade reformationens frukter
först i nästa tidehvarf; både universitet och skolväsen
befunno sig länge i förfall och började först under Karl IX
att återupprättas.
Konungamakten. Den viktigaste förändringen i Sveriges
samhällskick på denna tid var kronans ärftlighet;
Danmark ^däretrföt•förblef efrtrvalrike. Medan i Danmark konungen
måste afgifva en utförlig handfästning, var konungamakten
i Sverige i början endast inskränkt genom konungaeden,
som var ganska obestämd. Då nu Sveriges adel var
försvagad genom Kristian II:s blodbad och kyrkans makt bröts
genom reformationen, så fanns under Gustaf I ingen motvikt
mot konungamakten, som också under senare hälften af hans
regering var nästan oinskränkt (s. 143). Men Gustaf I
Tindergräfde sitt eget verk genom att upprätta ärftliga
furstendömen; under Erik XIV och Johan III försvagades
konungamakten genom konungarnes personliga brister, splitet
inom konungahuset samt högadelns och rådets växande makt.
Karl IX upphäfde unionen med Polen, näpste rådet och
räddade arf riket, men han gjorde det med ständernas
tillhjälp, och därför blefvo dessa numera en makt i riket vid
sidan af konungen.
Rådet och ständerna. Rikets ständer hade ännu ingen
i lag bestämd myndighet, men de tillägnade sig småningom
den lagstiftnings- och beskattningsmakt, som enligt lagen
ännu tillhörde folket på landstingen. Lagen kände ännu
ingen annan målsman för hela folket än riksrådet, och detta
var också ständernas hufvud och ledare. Men från Karl IX:s
tid började ständerna uppträda oberoende af riksrådet (s. 175),
och rådet, som ville anses för en själfständig makt, en
medlare mellan konung och folk, förklarades vara till för att.råda
och ej regera. Liksom ständerna ännu ej ägde någon bestämd
myndighet, så ägde de ej heller någon fast och stadgad
ordning eller sammansättning. Än rådplägade konungen blott
med rikets råd, än tillkallades äfven andra herrar, än
rådplägades * med allmogen vid landsting och marknader, än
sammankallades samtliga ständerna, bestående af riksråd, adel
och krigsbefäl, präster, köpstadsmän samt bergsmän och
bönder, hvilka brukade fördela sig i fyra stånd, adel, prästerskap,
borgerskap och allmoge.
Stånden. Adeln riktades genom indragningen af
kyrkogodsen och genom de nya, ärftliga förläningar, som nu började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
