Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSSKICKET UNDER STORMAKTSTIDEN.
295
Samhällsskicket under stormaktstiden.
De nordiska rikena inbördes. Under föregående
tidehvarf hade de båda nordiska rikena varit tämligen
jämn-•starka, men nu vann Sverige en afgjord öfverlägsenhet öfver
Danmark-Norge. Det skedde så, att Sverige först fattade
fast fot på andra sidan Östersjön och därpå från den tyska
sidan angrep Danmark, som var nära att duka alldeles under.
Sverige skaffade sig äfven en bundsförvant i Danmarks rygg,
nämligen Holstein-Gottorp, som genom släktförbindelser och
gemensamma intressen fästes vid det svenska partiet.
Danmark å sin sida sökte hjälp mot Sverige hos Holland,
Österrike, Brandenburg och slutligen Ryssland. Förgäfves sökte
några af Nordens yppersta statsmän, såsom Gustaf II Adolf,
Peder Griffenfeldt och Johan Gyllenstierna, att förena de båda
rikena till en gemensam nordisk politik, hvarigenom de skulle
ha blifvit en af Europas förnämsta makter och behärskat
Östersjön. Hatets och tvedräktens anda rådde, de båda rikena
fortforo att skada hvarandra, och följden blef, att de båda
slutligen stodo svaga och hjälplösa, medan deras grannar i
öster och söder, Ryssland och Preussen, uppstego till allt
större makt. Norge blef under detta tidehvarf ännu
närmare förenadt med Danmark än förr; förgäfves sökte Karl
Gustaf och Karl XII att rycka Norge ur Danmarks händer.
Äfven på hvarandras inre utveckling utöfvade de båda
xikena stort inflytande. Sveriges farliga anfall på Danmark
1657—1660 gaf den närmaste anledningen till den danska
statshvälfningen 1660, och omvändt var det Danmarks krig
mot Sverige 1675—1679, som kraftigast bidrog att lägga
•envåldsmakten i Karl XLs hand.
Sverige uppsteg under Gustaf Adolfs ledning till en
europeisk stormakt, det blef tillika den härskande makten
i norra Europa på bekostnad af Ryssland, Polen och Danmark,
hvilka dock slutligen förenade sig till dess störtande. Detta
tidehvarf var Sveriges storhetstid ej blott i yttre utan
i viss mån äfven i inre hänseende. En mera lysande rad af
regenter än den, som börjar med Karl IX och slutar med
Karl XII, har intet lands historia att uppvisa, och af dem
voro de flesta utmärkta ej mindre i fredens än i krigets värf
samt omgifna af skickliga medhjälpare. Den segerkänsla,
som genomträngde folket, gaf lyftning och fart äfven åt
den inre utvecklingen. Folket tänkte högt om sitt fosterland
och tviflade ej, att det skulle kunna täfla med, ja öfverträffa
andra länder. I vissa näringsgrenar, t. ex. bergsbruk, stod
Sverige bland de främsta, och dess statsförvaltning fick genom
Axel Oxenstierna en ordning, som tjänade till mönster för
flera andra riken. Äfven på den andliga odlingens fält
började Sverige efter trettioåriga krigets slut intaga ett akt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
