Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
NYASTE TIDEN.
författningens årsdag (den 17 maj) och genom vapenmakt
sökte hindra det. På detta sätt uppkom en stark brytning
mellan regeringen och stortinget, och oppositionen växte i
styrka.
Representationsfrågan. I juli 1830 inträffade i Paris
den nya statshvälfning, som kallas julirevolutionen. Den
blef signalen till åtskilliga folkrörelser i olika delar af Europa.
Karl Johan betraktade dessa hvälfningar med oblida ögon
och slöt sig allt närmare, till Ryssland, som då behärskades
af den kraftfulle kejsar Nilwlaj. Den svenska allmänheten
däremot följde med varmt deltagande både julirevolutionen
och Polens resning s. å. och såg med missnöje konungens
ryska sympatier. Man tyckte äfven, att han regerade
alltför egenmäktigt (»allenastyrandet») och icke fäste nog
afseende vid grundlagens bud och ständernas önskningar. Nya
oppositionstidningar framträdde, såsom Aftonbladet och Dagligt
Allehanda, det förra ledt af publicisten och partiledaren Lars
Hierta. Det liberala partiets hufvudsträfvande under de
följande 35 åren blef att upphäfva ståndsfördelningen vid
riksdagen och ombilda representationssättet. Redan 1809 års
konstitutionsutskott hade framlagt ett förslag till en dylik
ombildning, men sedan hade frågan blifvit undanskjuten, och
man inskränkte sig till att i de gamla stånden upptaga
målsmän för nya samhällsklasser, t. ex. för universiteten och
för bergsbruken. Men 1830 offentliggjordes ett förslag till
representationsreform, som gaf ny fart åt nämnda sträfvande;
det var författadt af de liberala idéernas yppersta förkämpar,
friherre Anckarsvärd och juristen Johan Gabriel Richert.
Representationsreformen blef en af hufvudfrågorna vid riksdagen
1834—1835, och flera reformförslag framställdes, ehuru utan
frukt.
Oppositionen i Sverige på sin höjdpunkt. Under de följande
åren tilltog spänningen emellan regeringen och det liberala
partiet, och oppositionen började nu rikta sina anfall äfven mot
konungens person och hans förtrogna, särskildt M. Brahe.
Regeringen tillgrep först strängare åtgärder och lät genom
hofkanslern von Hartmansdorff näpsa och indraga
oppositionstidningarna. Den talangfulle skriftställaren Crusenstolpe blef
för lasteligt tal mot konungen dömd till fästningsstraff, men
då uppkom i hufvudstaden en stark jäsning, som gaf sig luft
i flera pöbelupplopp (1838). Slutligen såg sig regeringen
nödsakad att aflägsna Hartmansdorff och lämna tidningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
