- Project Runeberg -  Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke /
46

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora frågan - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


livsmärg — och slutligen Winapie midt i detta
ohyggliga kaos, med flygande hår och ljungande ögon —
raseriet livslevande — gång på gång höjande och
sänkande den långa jaktkniven... Svetten trängde ut
på hans panna. Han skakade av sig den ljushåriga
kvinnan och stapplade tillbaka mot väggen. Och hon
som visste att nu var det avgörande ögonblicket
kommet, men omöjligt kunde gissa sig till vad som hade
försiggått inom honom, kände, att allt vad hon hade
vunnit gled ifrån henne.

»Dave! Dave!» utbrast hon. »Jag vill inte avstå
från dig! Jag vill inte avstå från dig! Om du inte
vill komma med, så stanna vi här. Jag stannar hos
dig. Världen betyder mindre för mig än du. Jag
skall bli din Nordlandshustru. Jag vill laga din mat,
fodra dina hundar, bana väg åt dig, ro tillsammans
med dig. Jag kan göra det. Tro mig, jag är stark.»

Han tvivlade icke på det, då han såg på henne
och höll henne på avstånd från sig. Men hans
ansikte hade blivit dystert och färglöst, och värmen
hade dött bort ur hans blick.

»Jag skall ge Pierre och båtkarlarna deras lön
och skicka dem härifrån. Och jag skall stanna hos
dig med eller utan präst, med eller utan vigsel — jag
vill följa dig nu och vart det bär! Dave! Dave! Hör
på mig! Du sade, att jag gjorde dig orätt i forna
tider — och det var så — men låt mig nu få
godtgöra det, låt mig försona! Om jag inte förstod att ge
kärlek rätt förut, så låt mig visa att jag kan det nu!»

Hon sjönk till golvet och lindade gråtande sina
armar om hans knän. »Och du har ömhet för mig.
Du har ömhet lör mig. Tänk på alla de långa år,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:15:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fadersgud/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free