Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora frågan - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tänka bäst ni gå er väg och aldrig mer komma
igen. Nå? Vad ni tänka själv? Jag ha en enda man.
Jag indiansk flicka. Ni amerikansk kvinna. Ni
vacker att se på. Ni finna så många män ni vilja ha.
Edra ögon blåa som himlen. Er hud så vit, så mjuk.»
Hon sträckte helt lugnt ut sitt bruna pekfinger
och tryckte det mot den andras mjuka kind. Och
det må vara sagt till Karen Saythers evinnerliga ära
att hon icke ryggade tillbaka. Pierre var nära att
ta ett steg framåt för att skydda henne, men hon
gjorde en avvärjande vink, fastän hennes hjärta svällde
av hemlig tacksamhet mot honom för detta. »Ingen
fara, Pierre», sade hon. »Var snäll och gå längre bort.»
Han begav sig aktningsfullt ur hörhåll, men där
stannade han, brummade för sig själv och mätte med
ögonen avståndet språngvis mellan sig och de bägge
kvinnorna.
»Så vit — så mjuk — som ett barn.» Winapie
kände nu också på den andra kinden och drog
sedan tillbaka sin hand. »Men mosquitos snart komma.
Då den fina huden bli sårig ocli svälla upp — å, så
svårt. Många, många mosquitos — många, många sår.
Jag tänka bäst ni resa nu genast innan mosquitos
komma. Den väg» — hon pekade nedåt strömmen —
»ni komma till St. Michaels. Den väg» — pekande
uppåt floden — »ni komma till Dyea. Bäst ni gå till
Dyea. Farväl.»
Och vad mrs Sayther nu gjorde väckte den största
förvåning hos Pierre. Ty hon slog sina armar
omkring indianskan, kysste henne och brast i gråt.
»Var god emot honom», snyftade hon, »var god
emot honom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
