Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad man måste minnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och korten må avgöra vem som skall börja!» ut-
brast Fortune. »Sju kort var.»
Han kände sig helt ivrig för saken, och då Uri
nickade bifall, drog han upp en kortlek ur fickan.
Helt visst skulle turen icke svika honom nu! Han
tänkte på att solen var på återväg, då han lyfte för
given, och en skälvning gick igenom hans kropp, då
han fann att given var hans. Han blandade och gav,
och Uri lyfte för trumf. Det var spader knekt. De
lade upp sina kort. Uri hade icke ett enda trumf,
men Fortune hade ässet och tvåan. Räddningen
hägrade för honom mycket nära, medan de mätte ut de
femtio stegen.
»Om Gud håller sin hand tillbaka och ni dödar
mig, så bli hundarna och bagaget er tillhörighet. Ni
finner då en laglig köpehandling på alltsammans i min
ficka», förklarade Uri och intog sin plats, högrest
och bredbröstad.
Fortune skakade av sig en fantastisk föreställning
om strålande solsken över oceanen och tog sikte.
Han var mycket noggrann. Två gånger sänkte han
vapnet igen, därför att vårvinden kom furornas grenar
att vaja. Men tredje gången föll han på sitt ena knä,
grep stadigt om revolvern med bägge händerna och
sköt. Uri gjorde en sväng åt sidan, sträckte upp
bägge armarna, sviktade våldsamt ett ögonblick och
sjönk sedan ned i snön. Men Fortune visste, att han
hade hållit för långt åt ena sidan, ty eljest skulle Uri
icke ha gjort den där svängen.
Då Uri förmådde göra våld på sig och stapplande
reste sig upp, i det han gav den andre ett tecken att
komma med vapnet, rann det Fortune i hågen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
