Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mannen med ärret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snaran en smula och rubba den så, att trycket kom
midt under hakan.
»Nåå?» frågade Kent i väntan på en bekännelse.
Men Cardegee gjorde en grimas. »Gå på med
hängningen, ni förbannade gamla grytslickare!»
Och nu gick det som sjömannen hade väntat —
sorgespelet förvandlades till en fars. Cardegee var
den tyngste av de bägge männen, och hur Kent än
kastade sig bakåt och nedåt, förmådde han icke få
upp honom i luften. Hur han ryckte och stretade,
nådde sjömannens fötter likväl alltid golvet och buro
en del av hans tyngd. Det övriga vilade på repet
under hakan. Då nu Kent omöjligt kunde få upp
honom från golvet, grep han tag i repet och beslöt
sig för att långsamt strypa honom eller tvinga honom
att bekänna vad han hade gjort med guldet. Men
mannen med ärret ville inte låta strypa sig. Fem,
tio, femton minuter gingo under fåfänga bemödanden,
och när den tiden var förbi, släppte Kent i förtvivlan
ner sin fånge.
»Nåja», sade han, i det han torkade av sig svet-
ten, »vill ni inte hänga, så ska ni bli skjuten.
Somliga ä’ inte skapade för att hängas, när allt kommer
omkring.»
»Jo, det ä’ ett vackert spektakel ni ämnar ställa
till härinne.» Cardegee ville vinna tid. »Hör på
nu, så ska jag säga er vad vi ska göra — vi ska slå
våra kloka huvud ihop och resonera lite med
varandra. Ni tycks ha förlorat en del guldstoft. Och
ni säger att jag vet var det finns, och jag säger att
jag vet’et inte. Låt oss nu noga besinna den saken,
innan vi handla...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
