- Project Runeberg -  Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke /
114

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjurskallige Jan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hål genom snön ända ner till sanden. Vid
skärningspunkten fastgjorde han två tjocka rep, och det ena
knöt han fast omkring ett tjockt isblock vid stranden.
Ändan av det andra repet lämnade han till Röde
Bill. »Se här, min käre Bill — hala nu i och dra!»

Och till sin fasa såg Jan en galge resa sig
framför dem. »Nej, nej!» skrek han och ryggade tillbaka
med höjda knytnävar. »Det går inte! Jag vill inte bli
hängd! Kom, era dumskallar! Jag skall klå er
allesammans, den ene efter den andre! Jag skall röra
opp helvetet! Jag ska göra vad som helst! Och jag
vill hellre dö än bli hängd!»

Sjömannen lät de bägge andra brottas med den
vanvettige. De rullade om varandra och slängde
ursinnigt hit och dit, sparkade och revo upp snö och
tundra — deras häftiga strid skrev en tragedi om
mänsklig lidelse på naturens vita duk. Då och då
stack en hand eller fot, som tillhörde Jan, ut ur den
virvlande massan, och den greps då genast av
Lawson och bands med rep. Sparkande, klösande och
svärjande blev han övervunnen, bunden tum för tum
och släpad till den plats, där den obevekliga saxen
låg som en jättestor passare på snön. Röde Bill gjorde
rännsnaran i ordning och placerade knuten
vederbörligen under delinkventens vänstra öra; mr Taylor och
Lawson fattade tag i löplinan, färdiga att resa
galgen vid hans tillsägelse. Men Bill dröjde ett ögonblick
— han betraktade sitt verk med artistiskt välbehag.

»Herr Gott! Se dit — se!»

Den fasa, som låg i Jans röst, förmådde de andra
att följa hans uppmaning.

Det kullslagna tältet hade rest sig, och i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:12:32 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fadersgud/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free