- Project Runeberg -  Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke /
133

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnokärlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

133

köper en hund och log mig med dig bort, var mitt
hjärta hårdt mot dig och fullt av bitterhet och fruk-
tan. Men detta är nu längesedan. Ty du har varit
vänlig mot mig, Charley, såsom en god man brukar
vara mot sin hund. Ditt hjärta var kallt, och där
fanns intet rum föi mig; men du behandlade mig väl
och du var rättvis. Och jag var med dig, då du ut-
förde djärva dåd och ledde stora vågspel, och jag jäm-
förde dig med män av andra stammar, och jag såg dig
stå höljd av ära ibland dem, ocb dina ord voro visa
och din tunga ärlig. Och jag blev stolt över dig, och
det blev så, att du fyllde hela mitt hjärta och alla mina
tankar hörde dig till. Du var för mig som midsom-
marsolen, vars gyllene väg går i en cirkel, så att hon
aldrig gömmer sig för våra ögon. Vart jag vände min
blick, såg jag min sol. Men ditt hjärta var alltid lika
kallt, Charley, och där fanns intet rum.’

Och jag sade: ’Det är som du säger. Det var kallt,
och där fanns intet rum. Men detta tillhör det för-
gångna. Nu är mitt hjärta likt snön om våren, när
solen har kommit tillbaka. Det är stort töväder och
isen har brutit upp, och där är sorl av rinnande vatten
och där knoppas och grönskar. Och där hörs fågel-
sång och kuttrande och stort jubel, ty vintern är för-
gången, Passuk, och jag har lärt mig vad kvinnokär-
lek är.’

Hon smålog och gav mig ett tecken att dra henne
närmare intill mig. Och hon sade: ’Jag är glad.’
Och sedan låg hon stilla en lång stund och andades
sakta med huvudet vilande mot mitt bröst. Så vis-
kade hon: ’Vår gemensamma väg slutar här, och
jag är trött. Men först skulle jag vilja tala om något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:12:32 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fadersgud/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free