Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men här brast Arkadis vältalighet; han intrasslade
sina egna ord, förlorade fattningen och måste afbryta
meningen. Katia satt fortfarande med nedslagna ögon;
hon förstod icke, hvart han ville komma, men tycktes
dock vänta något.
»Jag förutser, att jag kommer att öfverraska er»,
fortsatte Arkadi, så snart han återvunnit fattningen, »i
synnerhet som denna känsla på visst sätt... jag säger
endast: på visst sätt... har er till föremål. Jag vill
minnas, att ni i går förebrådde mig, att jag saknade
allvar», tillade han med samma ansiktsuttryck som en
person, hvilken kommit ut i ett moras och känner, att
han sjunker allt djupare ned vid hvarje steg, men icke
dess mindre fortsätter sin vandring i hopp att förr komma
på fast mark. »Man riktar ofta denna förebråelse...
mot unga män, till och med då de ej längre förtjäna
den... och om jag hade större själfförtroende...» —
»Hjälp mig då! Hjälp mig!» tänkte Arkadi förtviflad,
men Katia satt fortfarande orörlig. — »Och om jag
kunde hoppas...»
»Om jag finge sätta tro till era ord», sade
plötsligen fru Odintsov alldeles bredvid dem med sin klara
och lugna röst.
Arkadi tystnade ögonblickligen, och Katia bleknade.
En liten gångstig gick utmed buskarna, som dolde
pelargången; fru Odintsov och Basarov följde denna stig.
Hvarken Katia eller Arkadi kunde se dem, men de
hörde deras ord och till och med deras andetag. De
promenerande gingo några steg till och stannade, som
om det varit med afsikt, alldeles midt för pelargången.
»Ser ni», fortsatte fru Odintsov, »vi ha båda
bedragit oss själfva; ingen af oss har numera sin första
ungdom i behåll, allra minst jag; vi hafva left ut, båda
äro vi trötta vid lifvet; vi äro — hvarför ej tillstå det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
