Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvar... och dock måste jag dö!... En gubbe har
åtminstone haft god tid att vänja sig af med lifvet, men
jag... Neka, förneka... Man kan ju få det infallet att
förneka döden! Det är den, som förnekar oss, och
därmed är den saken afgjord!... Jag hör någon gråta
där borta», tillade han efter en kort stunds tystnad; »det
är min mor... Stackars kvinna!... hvem skall hon
nu bjuda på sin utmärkta borstsch? Och du också,
Vassili Ivanovitsch, jag ser, att du står gråtfärdig? Om
kristna religionen icke kan vara dig nog, så försök att
bli filosof; påminn dig stoikerna! Jag vill minnas, att
du berömt dig af att vara filosof?»
»Jag filosof!» utbrast Vassili Ivanovitsch, och tårar
runno utför hans kinder.
Bazarovs tillstånd blef värre med hvarje timme,
sjukdomen tilltog hastigt, såsom förhållandet nästan alltid är
med likförgiftningar. Han hade ännu hela sin
tankekraft i behåll och förstod, hvad man sade till honom;
han kämpade ännu. »Jag vill icke yra», upprepade han
med sänkt röst och knöt händerna; »det är alldeles för
oförnuftigt!» Och genast därefter tillade han: »Om man
tar tio från åtta, hur mycket står kvar?...» Vassili
Ivanovitsch gick omkring i rummet som en vansinnig,
föreslog alla möjliga botemedel och höljde hvarje
ögonblick öfver sonens fötter.
»Man borde svepa in honom i kalla lakan... ett
kräkmedel... senapsdegar på magen... åderlåtning!»
sade han med ansträngning för att tala. Läkaren,
hvilken på hans anhållan stannat kvar, sade ja till allt, gaf
den sjuke limonad och begärde för egen räkning än en
pipa, än något stärkande och värmande, det vill säga en
sup. Arina Vlassievna satt fortfarande på en liten bänk
bredvid dörren och lämnade endast stundtals detta ställe
och då för att bedja. Några dagar förut hade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
