Laura in förlägen. Ryttmästarn sätter sig vid chiffonjéklaffen.
Ryttmästarn
Det är sent på natten, men vi måste tala till punkt. Sitt ner!
(Paus.)
Jag har varit på postkontoret ikväll och hämtat brev! Av dessa framgår att du undanhållit både avgående och ankommande brev. Följden därav har närmast blivit att tidspillan förstört det väntade resultatet av mitt arbete.
Laura
Det var välvilja från min sida, ty du försummade din tjänst för
det andra arbetet.
Ryttmästarn
Det var nog icke välvilja, ty du hade haft visshet om, att jag en
dag skulle vinna mera ära på det andra än på min tjänst, och du ville
framför allt icke att jag skulle vinna någon ära, emedan det tryckte
din obetydlighet. Därpå har jag uppfångat brev ställda till dig.
Laura
Det var nobelt gjort.
Ryttmästarn
Ser du, du har högre tankar om mig, som det kallas. Av dessa
framgångar att du en längre tid samlat alla mina fordna vänner emot
mig genom att underhålla ett rykte om mitt sinnestillstånd. Och du har
lyckats i dina bemödanden, ty nu finns det inte mer än en enda som
tror mig vara klok, från chefen ner till köksan. Nu förhåller det sig
med min sjukdom på detta sätt: mitt förstånd är orubbat, som du vet,
så att jag både kan sköta min tjänst och mina åtligganden som far,
mina känslor har jag ännu något i min makt, så länge viljan är
tämligen oskadad; men du har gnagt och gnagt på den att den snart
släpper kuggarne och då surrar hela urverket opp baklänges. Jag vill
inte vädja till dina känslor, ty sådana saknar du, det är din styrka,
utan jag vädjar till ditt intresse.
Laura
Låt höra?
Ryttmästarn
Du har genom ditt uppförande lyckats väcka min misstänksamhet, så
att mitt omdöme snart är grumlat, och mina tankar börja gå
vilse. Detta är det annalkande vanvettet, som du väntar på och som kan
komma när som helst. Nu uppstår den frågan för dig: har du mera
intresse av att jag förblir frisk än icke frisk! Tänk efter! Faller
jag ihop, så mister jag tjänsten, och då står ni där. Dör jag utfaller
min livsförsäkring till er. Men, skulle jag avhända mig livet får ni
ingenting. Du har sålunda mitt intresse av att jag lever mitt liv ut.
Laura
Skulle detta vara en snara?
Ryttmästarn
Ja visst! Beror på dig att gå omkring den eller sticka in huvet.
Laura
Du säger att du dödar dig! Det gör du inte!
Ryttmästarn
Är du säker! Tror du att en man kan leva när han ingen har att
leva för?
Laura
Du kapitulerar alltså?
Ryttmästarn
Nej, jag föreslår fred.
Laura
Villkoren?
Ryttmästarn
Att jag får behålla mitt förnuft. Befria mig från mina misstankar
och jag ger upp striden.
Laura
Vilka misstankar?
Ryttmästarn
Om Berthas börd?
Laura
Finns det några misstankar om den saken?
Ryttmästarn
Ja, hos mig finns det sådana; och dem har du väckt.
Laura
Jag?
Ryttmästarn
Ja, du har drupit dem som bolmörtsdroppar i mitt öra, och
omständigheterna har givit växt åt dem. Befria mig från ovissheten,
säg rent ut: så är det, och jag förlåter dig i förväg.
Laura
Jag kan väl inte påtaga mig en skuld som jag ej har.
Ryttmästarn
Vad gör det dig, då du har säkert att jag ej yppar det. Tror du
att en man skulle gå och basuna ut sin skam.
Laura
Om jag säger att så inte är,så får du icke visshet, men om jag
säger att så är, då får du visshet. Du önskar således att så vore.
Ryttmästarn
Underligt är det, men det är väl därför att det förra fallet ej
kan bevisas, endast det senare.
Laura
Har du några anledningar till dina misstankar?
Ryttmästarn
Ja och nej!
Laura
Jag tror att du önskar få skuld på mig, så att du kan avskeda mig
och sedan få bli ensam herre över barnet. Men mig fångar du inte med
de snarorna.
Ryttmästarn
Tror du att jag vill åtaga mig en annans barn och jag finge
visshet om din skuld.
Laura
Nej, det är jag övertygad om, och därför inser jag att du ljög
nyss, då du gav mig din förlåtelse i förväg.
Ryttmästarn
(stiger upp)
Laura, rädda mig och mitt förstånd. Du förstår inte vad jag
säger. Om barnet icke är mitt, så har jag inga rättigheter och vill
inga ha över det, och det är ju endast det du vill. Icke så? Kanske
det är mera du vill, annat? Du vill ha makten över barnet, men ha mig
kvar som försörjare?
Laura
Makten, ja. Vad har hela denna strid på liv och död annat än
makten?
Ryttmästarn
För mig, som icke tror på ett kommande liv, var barnet mitt liv
efter detta. Det var min evighetstanke, och kanske den enda som har
någon motsvarighet i verkligheten. Tar du bort den, så är mitt liv
avklippt.
Laura
Varför skildes vi inte i tid?
Ryttmästarn
Därför att barnet band oss; men bandet blev en kedja. Och hur blev
det det? Hur? Jag har aldrig tänkt över denna sak, men nu stiger
minnet upp, anklagande, dömande kanske. Vi hade varit gifta i två år
och hade inga barn, du vet bäst varför. Jag föll sjuk och låg för
döden. I en feberfri stund hör jag röster utanför i salongen. Det var
du och advokaten, som talade om min förmögenhet, som jag då ännu
ägde. Han förklarar att du ingeting kan få ärva, efter som vi icke
hade några barn, och han frågar dig om du var i grossess. Vad du
svarade hörde jag ej. Jag tillfrisknade, och vi fick ett barn. Vem är
fadren?
Laura
Du!
Ryttmästarn
Nej, det är inte jag! Här ligger ett brott begravet, som börjar
dunsta upp. Och vilket helvetets brott! Svarta slavar har ni varit nog
ömsinta att befria, men vita har ni kvar. Jag har arbetat och slavat
för dig, ditt barn, din mor, dina tjänare; jag har offrat bana och
befodran, jag har undergått tortyr, piskning, sömnlöshet, oro för er
existens, så att mina hår grånat; allt för att du skulle få det nöjet
leva bekymmerslöst och när du åldrades njuta om igen tillvaron av ditt
barn. Allt har jag fördragit utan klagan, därför att jag trodde mig
vara far till detta barn. Detta är den simplaste form av stöld, det
brutalaste slaveri. Jag har haft sjutton års straffarbete och varit
oskyldig, vad kan du ge mig igen för det?
Laura
Nu är du fullt vansinnig!
Ryttmästarn
(sätter sig)
Det är ditt hopp! Och jag har sett hur du arbetat för att dölja
ditt brott. Jag har haft medlidande med dig, därför att jag icke
förstod din sorg; jag har ofta smekt ditt onda samvete till ro, då jag
trodde mig jaga bort en sjuklig tanke; jag har hört dig skrika i
sömnen utan att jag ville lyssna. Nu minns jag, den dagen före sista -
det var Berthas födelsedag. Klockan var mellan två och tre på morgonen
och jag satt uppe och läste. Du skrek som om någon ville kväva dig:
"kom inte, kom inte!" Jag bultade i väggen för att - jag inte ville
höra mer. Jag har länge haft mina misstankar, men jag vågade ej höra
dem bekräftade. Detta har jag lidit för dig, vad vill du göra för mig?
Laura
Vad kan jag göra? Jag skall svära vi Gud och vad allt som är mig
heligt att du är far till Bertha.
Ryttmästarn
Vad gagnar det, då du förr har sagt att en mor kan och bör begå
alla brott för sitt barn. Jag ber dig, vid minnet av det förflutna,
jag ber dig som den sårande om en nådastöt: säg mig allt. Ser du icke
att jag är hjälplös som ett barn, hör du icke hur jag beklagar mig som
inför en mor, vill du icke glömma att jag är en man, att jag är en
soldat, som med ett ord kan tämja människor och kreatur; jag begär
endast medlidande som en sjuk, jag nedlägger min makts tecken och jag
anropar om nåd för mitt liv.
Laura
(har närmat sig honom och lägger sin hand på han panna)
Vad! Du gråter, man!
Ryttmästarn
Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har icke en man ögon?
Har icke en man händer, lemmar, sinnen, tycken, passioner? Lever han
icke av samma föda, såras han icke av samma vapen, värmes han icke och
kyles av samma vinter och sommar som en kvinna? Om ni sticker oss,
blöda vi icke? Om ni kittlar oss, kikna vi icke? Om ni förgiftar oss,
dö vi icke? Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta?
Därför det är omanligt?
Laura
Gråt du mitt barn, så har du din mor igen hos dig. Minns du att
det var som din andra mor jag först inträdde i ditt liv. Din stora
starka kropp saknade nerver, och du var ett jättebarn, som antingen
kommit för tidigt till världen eller kanske icke var önskad.
Ryttmästarn
Ja, så var det nog; mor och far ville icke ha mig och
därför föddes jag utan vilja. Jag tyckte därför att jag skarvade mig,
när jag och du blevo ett, och därför fick du råda; jag blev, jag, som
i kasernen, inför är truppen den befallande, jag var hos dig den
lydande, och jag växte vid dig, såg upp till dig som ett högre begåvat
väsen, lyssnade till dig som om jag var ditt oförståndiga barn.
Laura
Ja, så var det då, och därföre älskade jag dig som mitt barn. Men
vet du, du såg det nog, varje gång dina känslor ändrade natur och du
stod fram som min älskare, så blygdes jag, och din omfamning var mig
en fröjd, som följdes av samvetsagg såsom om blodet känt skam. Modren
blev äskarinna, hu!
Ryttmästarn
Jag så det, men förstod det ej. Och när jag trodde mig läsa ditt
förakt över min omanlighet ville jag vinna dig som kvinna genom att
vara man.
Laura
Ja, men däri låg missstaget. Modren var din vän, ser du, men
kvinnan var din fiende, och kärleken mellan könen är strid; och tro
inte att jag gav mig; jag gav ej, utan jag tog - vad jag ville ha. Men
du hade ett övertag, som jag kände och som jag ville du skulle känna.
Ryttmästarn
Du hade alltid övertaget; du kunde hypnotisera mig vaken, så att
jag varken såg eller hörde, utan bara lydde; du kunde ge mig en rå
potatis och inbilla mig att det var en persika; du kunde tvinga mig
att beundra dina enfaldiga infall såsom genialiteter; du kunde förmått
mig till brott, ja till lumpna handlingar. Ty du saknade förståndet,
och i stället för att bli verkställaren av mina råd, handlade du efter
ditt eget huvud. Men när jag sedan vaknade till eftertanke och kände
min ära kränkt, ville jag utplåna den genom en stor handling, en
bedrift, en upptäckt eller ett hederligt självmord. Jag ville gå ut i
kriget, men fick ej. Det är då jag kastar mig på vetenskapen. Nu, då
jag skulle räcka ut handen för att ta emot frukten, så hugger du av
armen, Nu är jag ärelös och kan inte leva längre, ty en man kan icke
leva utan ära.
Laura
Men en kvinna?
Ryttmästarn
Ja, ty hon har sina barn, men det har inte han. - Men vi och de
andra människorna levde fram våra liv, omedvetna som barn, fulla av
inbillningar, ideal och illusioner, och så vaknade vi; det gick an,
men vi vaknade med fötterna på huvudgärden, och den som väckte oss var
själv en sömngångare. När kvinnor blir gamla och upphört vara kvinnor,
få de skägg på hakan, jag undrar vad män få, när de blir gamla och
upphört vara män? De som gåvo hanegället voro icke längre hanar utan
kupuner, och poularderna svarade på locket, så att när solen skulle gå
upp, så befunno vi oss sittande i fullt månsken med ruiner, alldeles
som i den gamla goda tiden. Det hade bara varit en liten morgonlur med
vilda drömmar, och det var icke något uppvaknande.
Laura
Du skulle ha blivit författare, vet du!
Ryttmästarn
Vem vet!
Laura
Nu är jag sömnig, har du några mer fantasier, så spar dem till i
morgon.
Ryttmästarn
Först ett ord till om verkligheter. Hatar du mig?
Laura
Ja, ibland! När du är man.
Ryttmästarn
Det är som ras-hat detta. Är det sant att vi härstamma från apan,
så måtte det åtminstone ha varit från två arter. Vi äro ju inte lika
varann?
Laura
Vad vill du säga med allt detta?
Ryttmästarn
Jag känner att i denna strid en av oss måste gå under.
Laura
Vem?
Ryttmästarn
Den svagaste naturligtvis!
Laura
Och den starkare har rätt?
Ryttmästarn
Alltid rätt efter som han har makt!
Laura
Då har jag rätt.
Ryttmästarn
Har du redan makten då?
Laura
Ja, och en laglig, när jag imorgon ställer dig under förmyndare.
Ryttmästarn
Under förmyndare?
Laura
Ja! Och sedan uppfostrar jag mitt barn själv utan att höra på dina
visioner.
Ryttmästarn
Och vem skall bestå uppfostran, när jag icke mer finns?
Laura
Din pension!
Ryttmästarn
(går imot henne hotande)
Hur kan du få mig under förmyndare?
Laura
(tar fram ett brev)
På detta brev, som i bevittnad avskrift ligger på
förmyndarkammaren.
Ryttmästarn
Vilket brev?
Laura
(drar sig baklänges mot vänstra dörren)
Ditt! Din förklaring till läkaren att du är vansinnig!
Ryttmästarn betraktar henne stum.
Laura
Nu har du uppfyllt din bestämmelse som en tyvärr nödvändig far och
försörjare. Du behövs inte mer, och du får gå. Du får gå sedan du
insett att mitt förstånd var lika starkt som min vilja, efter som du
icke ville stanna och erkänna det!
Ryttmästarn går till bordet; tar den brinnande lampan och kastar
den mot Laura, som dragit sig ut baklänges genom dörren.
