Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nejd i Slottsparken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
DEOLÄTUS.
Ja, du har rätt: de höga gudar höra
Den fromma suck, som klaga ej förmår;
För trohet ofvan solen finns ett öra,
En själ, till hvilken själars längtan når.
Räcker henne ett bref.
FLORINNA.
Han lefver än! han lefver! o min aning!
Genomögnar det hastigt.
«Mig räddat har, snart sagdt, ett underverk.»
För trofast kärlek, ja! gör Himlen under;
Guds hvita gunstlingar kring honom bilda
En sköldeborg bland dödens höjda lansar,
Och sjelf den grymmaste af Ödets döttrar
Blir rörd, och fäller mördarsaxen, när
Den tråd, som hon vill stäcka, har sig slingat
Osldljbart kring en annan, lika klarblå
Af rensta dubbeltrohets himlafärg.
Förnimmen samfäldt, alla Ljusets andar,
Den tack, som stiger från mitt glada bröst!
RÖSTER
liksom eolsharpoljud.
Omkring dig är vår chör;
Din fröjd med fröjd han hör.
All pröfning har sitt mått;
Allt qval är rening blott.
DEOLÄTUS.
Låt ej förfära dig af mina vänner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
