Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lång tid efteråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Som, när qvällens afsked stilla lyser,
Öppnar modrens helgedom igen.
ROSA.
Lik ett helgon syns du mig, Furstinna!
Een, som denna månas kyska skimmer,
Ser du ned på Ödets stora målning,
Länge med dess hemlighet bekant.
FLORINNA.
Sjelfva månan önskar famna jorden,
Dåras ock af ett begär, och sörjer
Att hon det omöjliga ej når! -
Goda! ej den själ är renad vorden,
I hvars spegel hemska makter rista
Smärtans troll-ord, lockande till gruset
Hennes öga från den klara höjden,
Der blott Viljan, obegränsad, rår––––
Endast der du ej förgäfves spörjer!
Smärtan är ej verklig mer, än fröjden;
Men i begge göms en gudagnista:
Lycklig den, som hennes eld förstår!
Känsla kallas hon, magnet till Ljuset,
Lifvets lilja, växt i Skaparns spår;
Verldar skifta om och hjertan brista,
Aldrig den gudomliga förgår,
ROSA.
Och hon plockas helst i nattens halfdag,
Der hon hviftar, lik en andes snödrägt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
