Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje äfventyret - 6. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. Sc. (Efter den första inledningen: «Ni bör ej undra öfver att
finna mig i sorg – jag hade icke så förmodat att engång nödgas
mottaga Cyperns befriare – men denna drägt, dessa svartklädda rum passa
till min närvarande belägenhet; Ni ser i mig en döende Konungs gemål,
och den olyckliga modren till tvenne döttrar, af hvilka den ena, som det
synes, rymt, och den andra ligger dödssjuk af orsaker, som ej kanske äro
Amundus fullkomligt obekanta, och till hvilka hon vet att han är
oskyldig» – sätta de sig båda och tärnorna gå, efter en vink af Drottningen.)
Drottningen begynner nu att tala om, hvilket oinskränkt förtroende hon
hyser till Amundus; huru ljuft det är att utgjuta sina bekymmer i en
väns sköte m. m. På ett högst fint sätt berömmer hon den försvunna
Florinna, vid hvilken hon säger sig hört (och hvilket hon finner ganska
begripligt) att Amundus fästat någon uppmärksamhet, – i sådana
vändningar, att hon under, i och mellan sjelfva berömmet framställer henne
såsom en fantastisk[1], tillgjord, envis och hemligt lättfärdig varelse, och
anstränger tillika hela sin konst att intressera honom för Forella, hvilken
hon skildrar såsom på Naturens vägnar mindre begåfvad, men på hjertats
och charakterens vida ädlare, för blygsam, fördold, outsläcklig kärlek,
liksom för alla husliga dygder skapad. Hennes declamationer öfver
karlarnes blinda sinnlighet, som alltid fästar deras dyrkan vid det färgade
skalet, och hindrar deras blick att genomtränga ytan, till själens skönhet,
som är den enda verkliga. – Amundus gör henne den complimenten, att
hon åtminstone icke strider för sin egen sak, när hon så ädelmodigt
tager alla osköna Skönas försvar. Drottningen svarar, att hon väl vet, att
man gjort henne förebråelser, som hänföra sig till en helt annan
kroppsegenskap; att pöbeln beskyllt henne för att ha eröfrat Cyperns thron blott
genom dylika af henne sjelf alltid föga värderade medel, såsom färg på
ögon, kinder, växt m. fl. sådana förgängliga tillfälligheter; men att hon
hoppas, att historien en dag skall bevittna, det hon varit född till en
krona ur högre grunder, och att hon icke saknat all kraft att regera, om
hon ock endast genom sitt yttre förmått inflyta på sin svaga, barnsliga
gemål; jemför sig med ryktbara hjeltinnor och qvinnor ur äldre historien,
hvilka på samma väg kommit till en thron, men sedan genom sina
handlingar ådagalagt, att Gud och Naturen gifvit dem rätt till en sådan lott;
vet, att pöbeln, upphetsad af illasinnade Baroner, hatar hennes kraftiga
styrelse, emedan den sticker för mycket tvärt af mot den förra
Drottningens[2], då hvar och en fick göra hvad han ville; hvilken fiendskap mot
henne också beklagligen icke varit utan all inflytelse på Amundus sjelf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
