Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
205
Amundus vill det ej, säger att han ej onödigtvis vill missbruka Deoläti
väl vilja, och att Deolätus, försänkt någorstädes i Norden i sina vanliga
kosmogoniska och theosophiska grubblerier, icke gerna skulle se sig deruti
afbrytas för att befordra ett rendezvous och ett enlevement mellan ett par
älskande. Dylika philosopher och skalder känna kärleken ej*); de duga
blott att begripa och beskrifva den. Annorlunda förhåller det sig
ined Riddersmannen; åt hvilken ock Himlen har gifvit mod och armar att
sjelf beskydda sin sällhet. Han förafskedar Cyprino, hvilken skiljer sig
vid honom med sorgliga aningar, och fruktar att icke mer få återse
honom. - Amund-us ser nu i fönstret den genom mörkret oigenkännliga
gestalt, som han tror vara Florinna; han ropar henne vid namn. - Ja! -
Hans förnyade frågor. Hon beder honom, hviskande, för Guds skull icke
tala, emedan hennes misstänksamma Moder låter genom personer i de
närgränsande rummen bevaka henne; utan blott räcka henne sin hand och
föra henne utför trappan (hon öppnar den lilla trägårdsdörrn) till hans
vagn. Hans förtjusning, under det hon stiger utför trappan. Hon svarar
derpå en af de poetiska phraser, som Sysis och Drottningen lärt henne.
Ja, ropar Amundus, så kan blott Florinna tala, så blott min själs utvalda
o. s. v. Han sätter sin ring på hennes finger och svärjer henne evig
trohet. De gå genom trägården. Amundus finner att hennes växt ej är så
hög och rak, samt hennes gång mera ojenm och vacklande, än tillförene.
Hon skjuter skulden på fångenskapen och sorgen. Amundus tröstar henne
med att den dufna stjelken af hennes blomma skall snart åter resa sig
upp i fördubblad prakt vid deras nya sällhets strålar. Hon frågar, om
han på den korta tid, som de varit skilda från hvarandra, - och som
dock visserligen synts en evighet för hennes längtan, glömt bort att
kyssa, och hvarför han ej redan med sina läppar tryckt på hennes detta
kärlekens varma insegel. Amundus, i extas, svarar att han kort förut
anropat S:t Georg om en lycklig utgång af sitt företag, och i afseende
derpå förbundit sig med ett löfte, att icke kyssa sin brud förrän de blifvit
förenade genom kyrkans band. - Han ber henne ej fresta sig att bryta
detta löfte, hvartill han i alla fall hade nog lust, men besinna, att om det
också var öfveriladt, så härledde det sig dock från ett brinnande nit för
hennes välgång; och deras fullkomliga förening vore ju nu så nära
for-tanden m. m. Forella är för sig sjelf ej särdeles nöjd dermed, men måste
hålla god min. De komma till trägårdsporten, der den med 6 drakar
be-spända vagnen väntar. Forella blir rädd, stammar och svimmar i sin
förskräckelse. Amundus tröstar henne och lyfter henne i vagnen. Han
tilltalar drakarne. Deras svar och sång under det de gnistrande och
rykande sväfva upp med Amundus och Forella i luften.
\ Lika litet som de känna sällheten i allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
