- Project Runeberg -  Fågel Blå. Sagospel /
231

(1858) Author: P. D. A. Atterbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte äfventyret - 4. Sc. - 5. Sc.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

231

men hjertlösa Drottningen, hvilket ej heller hon, ehuru gerna hon ville,
kunde hålla för alldeles oskyldigt. Dolcibene förklarar sig nu deröfver
med förställd uppriktighet och ånger, samt tillika aktning för sin dotters
oskuld och fruktan att såra hennes rena själ, hennes kyska öron med att
säga förmycket o. s. v., förklarar kort, men konstigt och vältaligt
proceduren af sin svaghet - huru han först närmade sig till Drottningen för
att regera genom henne, och sedan kände sig mot sin vilja fängslad af
hennes skönhet, hvilken liksom skallerormen med fåglarne, lockar, hvem
hon vill, seende och motsträfvande in i hennes öppna gap o. s. v. Rosa,
som tycker att en Junogestalt, ur hvilken intet hjerta talar och öfver
hvars anletsdrag ett beständigt lurande och despotiskt tycke hvilar, icke
borde kunna locka någon ädlare man, oroas väl i sitt inre af hvarjehanda
mot hvarandra stridande känslor och tankar, men vill dock tro på sin
Fars mensklighet, omfattar hans knän och besvärjer honom att heligt
bedyra, det han icke låtit missbruka sig af Drottningen att utställa sin
dotter såsom en ny snara för den olyckliga prinsessan - det vore alltför
grymt, och oerhördt på jorden, att en Par, som alltid visat sitt barn

huldhet och alltid njutit tillbaka dess renaste kärlek och tacksamhet, frmde

till belöning så misshandla det och så beskymfa sig sjelf m. m.
Dolcibene förstår att blidka henne, och hon går in på hans plan; isynnerhet
derigenom, att han vid all en faders kärlek, vid hennes Mors minne och
vid alla ett barns pligter, besvär henne att punktligt lyda hans
önskningar. Hon går dock oroligt och villrådigt sin nya bestämmelse till mötes.

4. Sc. Fågel Blå, sittande i en stenek i skogen, förundrar sig i en
klagande sång att han på så lång tid ej sett Florinna öppna fönstret
(en månad); han har otaliga gånger flugit deromkring så nära som
möjligt, och nästan alltid sett henne vid en enslig midnattslampas sken sitta
lutande vid sitt lilla bord, hvaröfver crucifixet hängde, med kinden stödd
mot handen, tankfull och bedröfvad; ett par gånger hade hon blickat
upp och med handen häftigt vinkat bort honom: hvad skälet kan vara
att hon ej mera låter höra af sig?

å. Sc. Florinna och Rosa. (Här användes till största delen
slutscenen ur det gamla fragmentet: «Jag vet ett hus i fjerran dal» m. m.).
Ändtligen går Rosa, på Florinnas påminnelse, att lägga sig. Florinna,
ensam, beklagar sig öfver den hårda nödvändighet, i hvilken hon blifvit
försatt, att finna sin olycka fördubblad genom sjelfva Rosas sällskap,
hvilket alltid tillförene varit henne så angenämt. Men denna flickas häftiga
och obetänksamma natur gör det betänkligt att anförtro henne en
hemlighet af så hög vigt, som Florinnas umgänge med Fågel Blå, och dertill
kommer nu, att Rosa under den tid hon nu lefvat tillsamman med
Florinna, oupphörligt i blickar, åtbörder och tal förråder en förgäfves åter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:12:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fagelbla/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free