Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
244
af vishet och klokskap, och att hon är aldrasvagast och overksammast
då, när hon som mest stoltserar öfver sin verkningsförmåga. Så hade
ock han, högmodig deröfver, att det genom Guds ynnest och mångfaldiga
ansträngningar lyckats honom att aflura Naturens andar några för
mängden af menniskor förborgade krafter, trott att han förmådde beherrska
hela den yttre verlden, och derunder försummat att göra ett förnuftigt
bruk af den makt han verkligen ägde m. m. Dessutom återstode ännu
hvarjehanda svårigheter för hvad han ämnade göra till de älskandes
räddning; ännu vore ej Fågel Blå funnen, och än mindre Sysis öfvertalad att
ge honom menniskogestalt igen. Dock hade han godt hopp och fruktade
ej för brist på utvägar. Deolätus fattar nu en pokal i handen, och
tömmer den för Amundi och Florinnas välgång. Alla deltaga lifligt i denna
skål. Alla jubilera. En af riddarne berättar, högtprisande, något drag af
Amundi ridderliga sinne. Cyprino säger, att ehuru folksägnet om Amundi
förvandling aldrig förekommit honom absolut otroligt, emedan han af
andra exempel gjort sig med egna ögon förvissad om Sysis’ öfvernaturliga
makt, förekom det honom dock nu förunderligt att höra, det denna
berättelse, hvilken den lärde Araben Ebn Rosch plägade förklara för en
för-blomerad framställning af Amundi hemliga mord i Sysis* slott, vore b
ok-st af Ii ge n sann. En riddare anmärker dervid, att Beelzebub är långt
rikare på uppfinningar än man skulle tro, sedan han nu i femtusen år
bort haft tid att uttömma sig på slyngelstreck. Deolätus säger, att
djef-vulen är ännu mera envis än snillrik, och att han derföre verkade
kraftigast genom gamla käringar. Oaktadt Deolätus nu visserligen vore på en
säker väg att tillintetgöra Sysis’ anstalter emot de båda älskandes sällhet,
hade dock mörkrets andar, i deras förbittring, för att åtminstone draga
nt tiden och göra honom mera besvär, - hvilket ock i grunden icke
litet förargade honom, - begaf vät den förtrollning, som Sysis lagt öfver
Amundus, med så stark kraft, att det oaktadt alla punkteringar ej lyckats
honom att utforska stället, på hvilket den kungliga fågeln uppehåller sig.
Emellertid skulle detta tjena Mörkrets, makter till ingenting, så länge han
hade sitt horn vid sidan; det trotsade hvarje förtrollning, och med dess
hjelp skulle han snart upptäcka sin vän. Såsom alla anledningar talade
för den förmodan, att denne efter sin senaste olycka, då Drottningen ville
låta mörda honom*), antingen stannat qvar i någon förborgad skogslund
på Cypern, eller flytt öfver det mellan Cypriska och Syriska kusterna ej
särdeles breda hafvet till Libanons cederskogar, i tanka att der finna en
mena otillgänglig fristad, - så hade Deolätus, kommande landvägen från
Constantinopel, först genomströfvat Syrien, och låtit sitt horn skälla i alla
dess landskaper, klyftor och dalar; men nu ville han oförtöfvadt begifva
*) Deolätus hade läst i stjernorna, att Amundus rar nära att fä döden, samt Drottningens srek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
