Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
245
sig till Cypern och der genomleta hvarje skogssnår. Riddarne uttrycka
sin förundran och nyfikenhet öfver detta hemlighetsfulla horn. Svar:
detta horn hade de egenskaper, att dess ljud hördes öfverallt i sex mils
omkrets, och hvad ännu förunderligare var, att det inom denna omkrets
med sin andra ända ur luften uppfattade hvarje svarande ljud och återgaf
det till sin ägare; så att om man ropade på en person, som befunne sig
inom denna omkrets, hördes ej allenast ropet af denna, utan hornets ägare
hörde ock genast tillbaka den anropade personens svar. I följd deraf, att
Erik den Helige i ett slag mot Finnarne tagit detta horn från en vild
hednisk trollman (hvilken påstod, att han härstammade från dessa
hedningars gudar och ärft det ifrån dem) och derpå skänkt det åt sin Hofprest,
Deoläti far, sedan han först låtit den helige biskop Henrik öfver hornet
läsa renande signerier, hade det, för framtiden egnadt blott åt välgörande
ändamål, erhållit en sådan kraft, att ingen främmande förtrollning funnes,
som förmådde på detta horn yttra någon fiendtlig inflytelse. En af
riddarne (den gamle humoristiske Biedermannen Murusi) utropar: «Min Gudi
hvad dock den, som lefver länge, får erfara mycket! Så var det då Ni,
Herr Svartkonstmästare, som för några timmar sedan, då jag med mina
kamrater voro nära intill stadsporten af Antiochia, gaf till ett så grufligt
rop i luften, att min hingst dervid stegrade sig och kastade mig ur sadeln
burdus på näsan? De andres hästar lupo vildt med sina herrar en god
stund på slätten, men jag hade största skadan, steg upp förargad,
gnuggade min näsa och skrek: Hollah! så skrik i helvete, krabat! men jag
hörde ej vidare till något svar.» Deolätus, skrattande: «Jag hörde väl
denna återhelsning, men som den ej kom ifrån Amundus, brydde jag mig
ej om att fortsätta conversationen, utan fortsatte min väg. För öfrigt
ber jag Er förlåta mig af allt hjerta» m. m. Alla skratta och jubilera.
Deolätus uppmanar Cyprino att me.d snaraste inskeppa sig till Cypern i
de fyra riddersmännens sällskap, ja, om möjligt, ännu nästa dag - spår
honom, att Konung Guido redan är död, innan han hinner landa - och
yrkar på högsta skyndsamhet, emedan Drottningen har vissa planer in
p et t o, hvilka, om hon hinner utföra dem, komma att göra dem dubbelt
besvär och fördröja den goda sakens framgång. För Sysis behöfde de ej
att frukta i detta företag, emedan hon vore förolämpad af Drottningen,
hvilken, blind i sitt högmod, gjort allt för att ränna i sitt eget förderf.
(De fälla några yttringar i förbigående öfver Drottningen, den straffade
favoriten Spinamonte o. s. v.) Sjelf kunde han ej följa med dem, emedan
han måste skynda sig att uppsöka Amundus, och söka hos Sysis skaffa
honom mensklig gestalt igen; de blefve sannolikt ej färdiga till afsegling
på tre fyra dagar, och han kände, när han ville begagna det, ett ännu
compendiösare sätt att resa öfver haf, liksom öfver land; han kunde gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
