Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette äfventyret - 5. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
247
ning låg till grund - samt med de Wälska gycklarne och birfilarne *),
som, emedan han bildat sig efter Anglernas, Nordfrankernas och Saxarnes
vise mästare och sångare-gillen, ropat ut honom för alla sina åhörare
såsom gudlös och galen. - Då det vore för vidlyftigt att förtälja allt detta,
samt huru han omsider i förargelse öfver slikt krångel lemnat första
gången sitt fädernesland, ännu temligen ung, - äfvensom allt hvad han
sedan under sina vidsträckta vandringar kring verlden sett och lärt (detta
vidrör han blott i högsta korthet), - vill han nu blott inskränka sig till
sin sista resa. Huru han besökt sina föräldrars graf - Erik den Heliges
ben i Upsala - uppvaktat hofvet derstädes - tågat öfver Mälaren, och
sett vid Stocksund de första anläggningarne till Stockholm. - Skildrar
sin resa genom Saxen - Tyrolen - Rom - Grekland - Mindre Asien
(med korta charakteristiska drag öfver hvartdera). - [Obs. att denna
resbeskrifning ej får bli för lång. I Rom hade han kysst Påfvens fötter
- Scen ur de praktfulla Catholska kyrko-högtidligheterna, -J Slutligen
hans rörelse och afund öfver Cyprino’s och Lilas husliga lycksalighet -
blott i deras boning funnes det Högsta, som han förgäfves för sig sökt
öfver hela jorden, nemligen det lefvande sambandet med Naturens
mo-dershjerta och ett rent, med sig sjelft harmoniskt lifs sinnesfrid. Lila**)
yttrar med någon oro, att detta deras sälla lugn nu likväl, på det att
ingenting skulle finnas fullkomligt på jorden, måste afbrytas, kanske för
alltid, genom de nya faror och bekymmer, i hvilka hennes make gick att
kasta sig. Deolätus ber henne vara vid godt mod och säger, att de begge
äro inför Verldsandens ögon för mycket behagliga, för att han ej skulle
ha grundat deras lyckas tempel på hörnpelare som aldrig kunna falla. -
Man går till hvila.
ö. Sc. Amundus, qvidande i en ihålig alm, i en skog ej långt från
Famagusta. Hans klagosång. Afbryts derigenom, att han hör ett starkt
underbart ljud, och kort derpå sitt namn utropas (på sätt som i 3:dje Se.)
liksom med en öfvernaturlig röst, hvaraf ett mangdubbladt genljud skallar
dånande genom skogen. Förvånad, tycker han sig dock förmärka, att det
är Deoläti röst, och fattar det beslut att svara derpå. Deolätus närmar
sig, hållande sitt horn i handen, och ser sig med glad nyfikenhet rundt
omkring. Amundus tillropa! honom nu hvar han är att finnas, i hvilket
träd han sitter. Deras samtal (fullständigt företecknadt i sjelfva sagan;
blott med den skillnad, att Amundus, som nyss förut i sin klagosång
yttrat den misstanke, att Florinna sjelf förrådt honom för att ställa sig
in hos Drottningen, - emedan ingen mer än hon kände hans vistande i
cypressen, - men straxt med ovilja förkastat denna gissning igen, nu
l En hop af gycklare och lindansare, som församlat sig Tid Stocksund.
l Under det hon häftigt kastar sin arm omkring Cyprinos hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
