- Project Runeberg -  Fågel Blå. Sagospel /
270

(1858) Author: P. D. A. Atterbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde äfventyret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

270

nyttig och fruktbringande för hans konst. Troubadouren tackar honom
väl för hans anbud, men på ett temligen förvirradt och förläget sätt, samt
drager dervid ovilkorligt en djup suck, under det han tillika blickar
vemodigt upp åt ett fönster af en på sidan af gatan befintlig hög
byggning. Deolätus märker det, och fortfar, låtsande om ingenting: «För dina
år och omständigheter, med det brinnande begär, som hvarje yngling af
fantasi har att pröfva sina vingar på en flygt omkring jorden, svarar du
beundransvärdt lugnt på mitt förslag! Det är visst en gud, som nu
ingjuter i ditt bröst denna lika oförmodade, som vackra hofsamhet och
betänksamhet; jag skulle nästan tro, att det är den gud, som Plato kallar
Vingarn, om jag ej visste att han framför alla andra älskar rosor;
men dig synes han icke bevinga!» I detsamma ser Deolätus på honom,
och finner honom starkt rodna öfver hela ansigtet. - «Dock hvad ? fortfar
han, skulle det verkligen vara så? och förtjenar jag att du fördöljer det
för mig? Är ej kärleken skaldens första inspiration? och kan du väl
berätta mig något gladare, än att du funnit redan någon synlig sångmö?»
- Troubadouren svarar, att så väl Deoläti stränga, allvarsamma yttre,
som de omotsägliga grunder han anfört för nyttan af Troubadourens
bortresa, tillslutit af förlägenhet hans mun; Troubadouren hade ej förmodat,
att hos ett redan så öfverjordiskt väsende finna ett så vänligt deltagande
för ungdomens svagheter. - Deolätus försäkrar honom, att också han är
tillgänglig för den jordiska skönhetens makt, att han sjelf icke längesedan
varit ung, och att, hvad hans möjligtvis något hårda, kalla och tillslutna
yttre angår, borde Troubadouren påminna sig, att de vulcaniska bergens
toppar äro kala och kalla, ehuru de icke dessmindre sprutade eld. -
Troubadouren börjar nu med hänryckning beskrifva honom sin kärlek,
och huru den begynte; huru han en dag gick på gatan, och såg en
gudomligt skön flicka leka i ett öppet fönster med en dufva, som ändtligen
flög ifrån henne och ut; huru den sköna skrek och oroade sig; huru
dufvan satte sig på hans hand, och huru hans återbringande af dufvan till
den gladt rodnande sköna var första begynnelseri till deras bekantskap m.
m. - Deolätus prisar honom lycklig, som funnit denna ljusa, glädtiga,
rosenprydda ingång till Poesiens land, och uppmanar honom att gå den
modigt framåt; säger honom tills vidare ingen annan undervisning öfver
väsendet af sin konst behöfva, än att han aldrig må glömma, det all
jordisk skönhet är en blott sinnebild af en högre, i förhållande till hvilken
den i sig sjelf ej ägde mera realitet, än regnbågen till solen; att äfven
den renaste kärlek till den värdigaste sinnebild blott såvida förtjenade att
förheriiigas genom skaldens konst, som. den gjorde nytta af trappsteg på
Mmmelsstegen till den kärlek, hvilken under alla skepnader blott älskar
det eviga och sjelf är det Eviga, omfattande hela lifvets omkrets med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:12:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fagelbla/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free