Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
284
slott, i fall det lyster dig att följa mig hem; ditt ärende vet jag så
temligen redan.» - Deolätus, som vändt sig åt det anvista stallet, men
ingenting der ser, utropar det förargad och vänder sig om i vrede till den
förargliga gumman, men träffar i hennes ställe en hög, ungdomlig,
gudaskön qvinnogestalt, med en glindrande juvel- och demantkrona på
hufvudet, en likså präktig spira i handen, och en drägt af hvita silfverstiekade
och med perlor genomväfda gas-slöjor, öfver hvilka ofvantill en
purpurmantel sväfvar. (Hennes gördel - sinnebildligt sammansatt af ädla
stenar i åtskilliga gestalter af fåglar, stjernor, hieroglypher etc. -
skimrar i alla färgor.) Deolätus faller nu på knä för henne och ber henne
förlåta sig sin blindhet; säger sig igenkänna genom en omedelbar
ingifvelse att hon är den verkliga Gendillah, och det förekommer honom som
hade han redan flera gånger sett denna himmelska gestalt, ja som om
hon i hans spädaste barndom hade stått vid hans vagga och lutat sig
leende öfver honom. - Gendillah: «Hur annorlunda klingar nu ditt språk,
än nyss! Men frid! stig upp! ditt misstag är förlåtligt. Du är en man
- och ännu har ingen sådan förmått utspana och erkänna närvaron af
det sannt gudomliga i qvinligheten, så snart det göms under en
oansenlig, föråldrad skepnad. Att jag har stått vid din vagga, är sannt, och
ingen senare inbillning; jag är din lefnads fee, och begåfvade dig redan
vid födelsen med allehanda egenskaper, dem du - förlåt min
uppriktighet!- till en del temligen illa nyttjat. Dock, deruti har ock min syster
Sysis en betydlig skuld; hon infann sig ock en dag vid din vagga för att
begåfva dig efter sin smak; men då hon märkte att jag, som har ett sy-
stem kunes rakt emotsatt, var gången henne i förväg, och du dessutom,
af samma sinnelag som gjorde att du nu ej kunde fördraga mig i
käringskapnad, skrikande vände dig bort från hennes något magra, hvassa
och föråldrade anlete, samt då hon derföre ställde sig på andra sidan af
vaggan, bjudande till att göra detta anlete så blidt som möjligt, i
förargelsen att ej bli henne qvitt fattade med dina små händer i hennes
spetsiga näsa, nypande den så kraftigt du förmådde - (Deolätus anmärker
härvid, att han nu förstår orsaken, hvarföre han aldrig i sin lefnad
kunnat tåla spetsiga näsor och hakor) - svor hon dig i harmen ett evigt
hat och begåfvade dig, till motvigt af mina välgörande gåfvor, med en
evig otillfredsställdhet och ett för alla mörka fantasier tillgängligt
mjalt-system, för att derigenom, om ej alldeles tillintetgöra, dock åtminstone
förlama och till en stor del förhindra verkningarne af mina skänker." -
Deolätus: «Den furien! Väl har jag ej bibehållit denna vaggscen i mitt
minne; dock vet jag, att hela min ungdom var blottställd för hennes
förföljelser, och ofta lyckades det hennes inflytelser att besegra mig. Huru
sjudade mitt bröst af en våldsamt återhållen harm, då jag tör icke länge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
