- Project Runeberg -  Fågel Blå. Sagospel /
285

(1858) Author: P. D. A. Atterbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde äfventyret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

285

sedan nödgades besöka henne, för att med förställd vänlighet allocka henne
Amundi återställande till menniska!» - Gendillah anmärker skämtande, att
han vid detta besök uppfört sig som en fin hofman, hvilket hon knappt
trott honom om tillförene. - Deolätus: «Dock, lemnom henne! Jag hatar
henne ej; hon är sjelf mer förvillad än förvillande! Men ett angenämt
toremål är hon ej för mina tankar, och aldraminst i detta ögonblick, då
du står framför mig, min lefnads sköna genius, synbarblifna urbild ,för
mitt begrepp om skönhet och helighet, ljusets dotter och prestinna i den
huldaste gestalt! Hvarföre har du ej tillförene uppenbarat dig för mig?
Jag har länge sökt dig, men aldrig varit i stånd att finna dig; och dock
förekommer dec mig, som hade jag redan sett dig flera gånger, fastän ej
alldeles under samma form som nu, och som vore dina gudomliga
anletsdrag mig alldeles icke främmande; jag måste rätt ofta hafva drömt om
dig - och samtalat med dig i mina drömmar!» - Gendillah svarar, att
han ock verkligen sett henne, vakande, åtskilliga gånger; hon har aldrig
velat låta goda råd tryta honom; för icke längesedan hade hon rätt
allvarsamt bannat upp honom på en vild skogshed i Norden, då han
företagit sig att besvärja fram Verldssjälen sjelf, för att öfverhopa den med
orimliga förebråelser. - Deolätus frågar med någon förundran, om det
alltså var hon, som först vid det tillfället visade sig som en förförande,
spöklik moln-koloss, och sedan som en himmelskt glänsande qvinna med
ett än mera strålande barn vid sitt bröst? - Gendillah: «Ja! Kunde du
väl någonsin på allvar inbilla dig, att naturens egen ande, i hvilken vi
och alla andra andar lefva och röras, skulle behöfva lyda en besvärjelse af
dig, och framträda i sin omedelbara gestalt på din befallning? En dylik
makt är ingen lägre ande beskärd; icke heller mig, ännu mindre någon
dödlig! Men så snart jag, i följd af den magiska vexelverkning som
förenar din ursprungliga astraliska signatur med min egen, förnam genom
rymden dina förmätna rop och ditt upproriska anslag, ilade jag att bringa
dig till sans och i en bild framställa för din åskådning naturens och
lifvets innersta mysterium, på det du icke vidare skulle falla på dylika
brottsliga företag och omsider tvinga den ande, som du trodde dig kunna
tvinga till räkenskap, att bryta fram ur naturens sköte som en förtärande
ljungeld och med en blixt befria den heliga jemnvigt och det harmoniska
sammanhang, på hvars orubbliga vidmakthållande andeverldens eget
vidmakthållande beror, från din vilda gigantomachiska tillvarelse. Och
pri-sadt vare det högsta Väsendet, den syn jag visade dig, det samtal jag
förde med dig, tycks hafva burit frukt i ditt inre.» .- Deolätus tackar
henne innerligt för hennes godhet, men yttrar tillika den önskan och det
hopp, att hon måtte lösa honom de spörsmål, hvilka hans trägna
forskningar ännu ej förmått utreda och besvara, och framför allt fullkomligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:12:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fagelbla/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free