Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsörnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kungsörnarnas matsedel stå i öfrigt: gäss, änder, ripor,
orrar och tjädrar. I odlade bygder röfva de äfven kattor och små
hundar samt killingar och lamm. Örnen lär till och med, när
hungern blifver allt för svår, angripa räfvar och vargar. I
sistnämnda fallet skall han emellertid bära sig väl åt för att ej själf
komma till korta. Renarna bli ibland anfallna af örnen, men
denne råkar härvid illa ut, ty renen kastar sin hornkrona öfver
angriparen och kan på så sätt klämma ihjäl honom. Att
människor råka ut för örnar, har också händt. I ett bestämdt fall
skedde detta emellertid i skymningen, då örnen hade svårt att
se. Han har då troligen varseblifvit, att något rörde sig men
icke hvad.
Örnen går på åtel och kan då till den grad öfverlasta sin
stackars mage, att han icke orkar flyga. Han blir då lätt att fånga.
Mången fråssare har med ett helt dystert menagerilif fått plikta
för en dylik festmåltid.
De gamla örnarna stanna vintrarna öfver i trakten kring sina
bon, men de yngre tvingas — säkerligen af rama matskäl — att
emigrera. De begifva sig då söder ut och välja härvid mellersta
och södra Sveriges slätter till jaktmarker. Under strängaste
vintern flyga de öfver Östersjön och ’resa utrikes’.
Till våren komma de dock åter igen.
Så fortgår deras lif sitt kretslopp, alldeles som för andra
dödliga. Släkten födas, och släkten dö. Vanor, instinkter, böjelser
och behof ha de kvar och skola alltid hafva.
Sådant är lifvet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
