Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalripan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men deras rykte har gått ut öfver världen, och i stället komma
människor upp till dem, människor med mordanslag i sinnet och
gevär i händerna. De resa långa vägar, och de betala arrenden
för ’ripmarkerna’, kala fjällvidder eller med buskar bevuxna
hedar, ängar eller lider, dit sällan främmande människor komma, men
där kreaturens klockor om somrarna stundom blanda sitt klingande
med bäckarnas sorl och vindens susande. Då smälla i de eljest
tysta bygderna skott på skott, och offren falla i hundratal. Sedan
få vi, sörlänningar, spisa ’snöripa’ vid våra kalas och fukta den
läckra steken med drufsaft efter råd och lägenhet.
Dalripan är ripan par preference, snöripan — Lagopus albus eller
L. lagopus. Om vintrarna är hennes satta, knubbiga, om
rapphönan påminnande gestalt alldeles hvit, med undantag af att
stjärtpennorna äro svarta och ha smala, hvita ändspetsar. Fågelns
sommardräkt kan nästan kallas praktfull. Den är spräcklig af
svart, rödbrunt och rostgult, med vingpennorna och buken hvita
samt med hufvud och framhals hos hanen rödbruna, hos honan
rostgula, svartfläckiga. De korta benen äro — som hos alla öfriga
arter af släktet — ända ut på tårna beklädda med täta, hårlika
fjädrar. Om vintrarna ha deras klor växt ut och blifvit långa och
skarpa; om somrarna äro de korta och trubbiga. För ej
längesedan trodde man, att fåglarna bytte klor höst och vår. Numera
håller man emellertid före att deras klor växa till om vintrarna,
därför att de då lefva på snöhöljd mark, men att de nötas af om
somrarna, då marken är bar.
Dalripan hör till hönsfåglarnas familj men lefver i engifte.
Under vårens kärlekstid, särskildt morgnar och aftnar, låter honan
ofta höra sitt vidt omkring ljudande ’kopack kopack’. Går man
upp henne efter detta ljud och lyckas få henne i flykt,
uppstämmer hon ett rungande ’garr’, hvilket skogsbon liknat vid ett
hånskratt. Faktiskt är, att mången omisstänksam skogsvandrare blifvit
skrämd af detta genom den fridfulla skogstystnaden skärande ljud
och börjat fantisera om skogsnuan, bergsrået och dylikt. Fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
