Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storspofven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första olivgröna, brunfläckiga ägg, hvilket är stort som ett ordinärt
hönsägg.
Någon bobyggnad befatta de sig alls icke med. De söka blott
ut någon af de största och högsta tufvorna, och på den snurra
vederbörande rundt några gånger, hvarpå allt är väl beställdt. Så
ha far och mor gjort före dem, och så skola kommande
generationer också göra. Så skicka sig thesslikes alla de andra i
närheten boende paren... Ty det måste sägas, att storspofvarna äro
rätt sällskapliga fåglar, som gärna ty sig tillsammans i kotterier
eller små band.
Äggens antal i ett spofrede är vanligtvis 4. Makarna rufva
dem i tur och ordning. När mannen är ledig, söker han på bästa
sätt underhålla sin gemål, hvilken — som vi nedan skola se —
är betydligt emanciperad. Bland annat företager han lekfulla
luftfärder öfver boet och låter därvid höra några i skarp ton
framstötta tu-yi tu-yi. Men bäst han är i farten, styr han kurs ned
mot marken på hvilande eller dallrande vingar och skriker därvid
allt ifrigare och högljuddare. Makan, som antagligen tycker, att
denna kombinerade luft- och strupgymnastik, är någonting i sitt
slag alldeles utmärkt, ligger under tiden stilla och förnöjd, men
ibland svarar hon med ett långdraget, nästan melankoliskt tla-yid.
Frun tyckes i öfrigt icke särdeles förtjust öfver sina
moderliga plikter. Om någon obehörig nalkas nästet, lämnar hon helt
trankilt äggen i sticket, men annat är det med hanen. Med
verkligt dödsförakt flyger han skrikande omkring intränglingen och
trakasserar denne så ihärdigt, att han snart nog måste finna det
mycket otrefligt att vistas i grannskapet.
När ungarna framkomma, får honan för dem ett raptus af
ömhet, hvilket emellertid snart går öfver. Och nu inträffar det
märkliga, att hon — då de små fått en åtta à tio dagar på
nacken — helt kort och godt lämnar dem och maken åt deras öde
och, i sällskap med några lika funtade systrar, anträder återfärden
till Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
