Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storlommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det där, svarade han, det är bara lommen, som skriker.
Den tiden hade vi ännu icke gjort bekantskap med Colymbus
ardicus, men vi beslöto nu fullt och fast att göra det. Emellertid
var den saken förenad med åtskilliga vanskligheter.
Först gingo vi efter ljudet om kvällarna, men då befanns det
alltid, att fågeln, som vi sökte, för tillfället uppehöll sig på andra
sidan sjön, i den djupa skuggan från motsatta landet, så att vi
hvarken med beväpnade eller obeväpnade ögon kunde upptäcka
en fjäder af honom. Sedan företogo vi upptäcktsfärder i båt, men
detta sätt var ännu mera opraktiskt. Då sågo vi visserligen
skymten af en simmande varelse då och då, men denne anade tydligen,
att något anslag emot honom var å färde och höll sig alltid ett
eller annat hundratal meter framför båten. Och rätt som det var
försvann han, var borta en god stund och kom sedan upp långa
stycket ifrån den plats, där han med ett häftigt plaskande ryck
dykt ned till okända djup och vattenlager.
Af alla dessa ansträngningar inhöstade vi endast två
lärdomar: att fågeln var mycket skygg samt att han som simmare och
dykare uppnått en hög grad af skicklighet.
Sedan hittade vi på att lägga oss i försåt, och det lyckades bättre.
Sjön var icke stor, men dess många i vattnet utskjutande uddar
och reflar gjorde, att där funnos godt om skyddande platser, så att
det var lätt att gömma sig bakom något nere vid vattenbrynet
växande snår. På så sätt tillbringade vi nu många gyllene
morgonstunder, och omsider fingo vi lön för mödan. En gång, då
mjölkflickorna började locka sina kor i björkhagen, då bofinken sjöng
som mest energiskt och svalorna högt uppe i luften beskrefvo sina
lika lätta som graciösa cirklar och linjer, hörde vi utifrån udden
det där oss redan välbekanta hyhyly, och fram seglade ståtligt tre
stycken präktiga storlommar, hvilka tydligen icke hade den aflägsnaste
aning om att de voro observerade genom en operakikares dubbelrör.
De höllo sig sålunda lugna och erbjödo omisstänksamt sina
gestalter och kostymer åt den osedde men djupt intresserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
