Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BÅKHSAGA
23
kallade Öman niding, och hälsade icke på
honom. När de själfva hade begått någon skamlig
gärning i hemlighet, så samlades de i
lotsstu-gan och beskärmade sig öfver öman, och hvad
den otärda supen varit för öman, det blef nu
tallen för dem. — Ja, si heide han bara låtit
bli tallen... — Men öman blef äfven en
syndabock och ett stående försoningsoffer. Om två
lotsar råkade i träta, så förliktes de genast
bara öman kom på tal, ty då kastade de sig
och sitt mellanvarande på honom, och fanns det
någon möjlighet, så skyllde de på honom. Denna
vana att »skylla på öman» utvecklades alldeles
otroligt sedan ett klippskt hufvud uppfunnit
att öman hade onda ögon. Detta hade en
zigenare hittat på. Läsarne vände saken så, att
ömans brott gick igen och att det tyngde på
alla och drog olyckor till dem, liksom Jona
orsakade stormen på hafvet.
Själf gick öman undan, lefde i en viss
kraftfull spänning framkallad af de andras hat.
Värre blef det med sonen, ty barnens grymhet
var större än de gamles. Han fick gå ensam,
när han icke var ute på sjön och hjälpte fadern
fiska. Och när de voro på tu man hand var
fadern stel, syntes generad, besvärad; sträng
var han, men icke hård. En tio års gosse kunde
ju inte vara något sällskap för en vuxen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
